dedong

Kameran är spårlöst försvunnen. Minneskortet är uttaget, fodralet ligger där det ska, men själva kameran är borta. Mycket mystiskt. Antagligen har lillpaschan kastat kameran bakom soffan, där den nu ligger med strumpor, bilar, gurkbitar och diverse annat. Pallar inte flytta soffhelvetet heller. Den är ju så tung. Och jag är ju gravid.

Förra graviditeten dokumenterades minutiöst. Varje månad en ny profilbild. Under den graviditeten var jag söt, och jobbade nästan heltid hela perioden! Och vi hade tid att tänka på vårt kommande barn. Tid att längta och fantisera. Tid att dokumentera. Framförallt hade vi ju en kamera.

Egentligen bra att den är borta. Finns några bildbevis från månad sex men annars inga. Tack och lov. Denna gång är det ingen vacker och lycklig havande kvinna som stolt böljar fram med magen i vädret.
Snarare en värkbruten, trött, förbannad 93-kiloskoloss. Fyra veckor kvar. Minst. Ettan var tio dagar sen.

När jag sitter ser jag ut som en gorillahona. Mitt hår påminner om manen på en shetlandsponny. Jag har babianarsle (fram o bak). Att jag dessutom är för fet för att ta bort hår förstärker bara ap/grottlooken. Inga snygga mammakläder heller, Försäkringskassan blåste mig på sjukpengen så inga flos till shopping.

Just det! Som ett litet komplement till zoostilen har jag en karta över Amazonas flodsystem fast i lila på magen! Var inte lika flitig med cocoabutter den här gången.


Innan kameran försvann hann vi ta en bild på mig (t.v) med min kompis.


Månad 6 cirka. Nej, det är ingen tvillinggraviditet.