dedong

I vår familj har vi mer och mer övergett det svenska språket och gått över till ett annat. Vi har fått många uppmaningar från kloka personer att prata arabiska med lillpaschan (bra att kunna i framtiden, han är ju ändå halvtunisier), men det har inte riktigt fastnat i vardagsvokabulären. Vi har också fått höra att det inte är bra att vi använder vårt nya språk så mycket, särskilt inte när vi pratar med upphovsmannen, eftersom det kan störa hans inlärning av det renläriga, svenska språket, krigarnas och vikingarnas språk!

Det nya språket går inte att häröra till en viss nation, däremot finns en enda upphovsman: Lillpaschan! Det är duktigt, att hitta på ett eget språk när man bara är två år! Såklart att vi också vill prata som han då. Han är ju ett geni!

Språket är ganska okomplicerat, vem som helst kan lära sig. Det är bara att byta ut lite konsonanter. G mot D till exempel. R mot N. Två konsonanter bredvid varandra uttalas med ett sch-ljud. (Snopp= schlopp, prutt= schlupp.)

Språket är så vackert och ligger så bra i munnen att vi vuxna även har börjat använda det sinsemellan, även när inte lillkillen är med.
"Kan du hämta lite dunta till mig?"
"Vi va i parken och dunna."
"Nä, nu är det dags att sova nanny."
"Var är min tojte?"
"Vad gör oa?"
"Fixar du dedong?"

Och sen undrar man varför förhållandet genomgår kriser när man får barn.

(Här var jag nära att klistra in en bild på min son a la "Yearbook yourself". Jag stoppade mig själv i sista sekunden.)