Cirkusen är i stan!
Förr i tiden, innan det ansågs omoraliskt att göra underhållning över folks handikapp, kunde man gå på cirkus och betala för att beskåda och roas av människor med olika fysiska och psykiska handikapp.
Till exempel folk som hade Down syndrom, saknade armar eller ben, hade ansiktsmissbildningar osv. Kolla in
http://www.phreeque.com/ till exempel, ett jätteintressant historiskt perspektiv på den tiden människosyn.
Idag är det bättre, för dels behöver man inte gå på någon cirkus, och dels behöver man inte betala!
Skillnaden är att idag beskådar vi inte folks fysiska handikapp. Jo typ lite försiktigt, men då är det oftast ur ett medicinskt perspektiv, till exempel operationsprogram och tjockisprogram. Man sitter inte och skrattar åt dumheterna, utan fascineras snarare åt att problemen faktiskt går att lösa.
Det är folks PSYKISKA handikapp som roar idag. Man gör underhållning av att filma, producera och sända konsekvenserna av de sociala begränsningar som ett psykiskt handikapp medför: man klarar inte av att sköta en ekonomi. Man kan inte ta hand om sina barn. Man kan inte leva i ett förhållande. Man har inga sunda referensramar. Man lever i en annan verklighet. Som Alexander Bard sa: "Mitt jobb är att ändra deras verklighetsuppfattning!". Kanske han har rätt i vissa fall, men i vissa fall går det tyvärr inte.
Jag vet ingenting om psykiska handikapp mer än den specialpedagogik jag läst när jag pluggade till lärare, men man behöver inte vara psykiater eller läkare för att inse att vissa av de deltagare som förekommer på t ex Idol, Lyxfällan, Arga snickaren och så vidare för att inse att vissa är, vad säger man 2011, eh... utvecklingsstörda? De är i varje fall inte normalstörda.
I de senaste avsnittet av Arga snickaren (http://www.kanal5play.se/program/play/argasnickaren-s06e01) och Lyxfällan (http://www.tv3play.se/play/251601/?autostart=true) får jag känslan av att parkonstellationerna består av en person med ett medfött handikapp (kvinnorna) och en med psykisk sjukdom (mannen). Denna kombination skaffar sedan barn. Det känns ju otroligt tryggt. Undrar om soc ingriper när de ser dessa program?
För några år sedan debatterades det i Danmark om man skulle hjälpa utvecklingstörda par att skaffa barn. Det blev ju såklart ramaskri, men vad är egentligen skillnaden. Vissa handikapp syns inte på utseendet, man påverkar livet och föräldraskapet. Hur lever barnen i dessa förhållanden? I senaste avsnittet av Arga snickaren har familjen varken varmvatten, tvättmöjligheter eller dusch. Den här familjen väljer att ha det så. Eller gör de verkligen det? Har de förutsättningar att göra rätt val för sina barn?
Nej, jag är inte för tvångssterilisering eller något sånt galet. Men en reaktion? Familjerna har ändå valt att gå ut i TV med sin situation (Eller valt. Återigen, finns förutsättningarna för ett korrekt val?)
För deltagarna i dåtidens freakshows fanns det MÖJLIGHETER. Man gjorde karriärer, blev kändisar. Blev de utnyttjade? De flesta av deltagarna var fysiskt handikappade men hade full mental kapacitet.
Grace McDaniels aka "The mule-faced women":s karriär startade med ett deltagande i en tävling vars syfte var att utse den FULASTE kvinnan!
Otis Jordan, aka "Otis the Frog Boy" (1926-1990) (http://www.phreeque.com/otis_jordan.html), uttryckte det såhär:
"I can't understand it. How can she say I'm being taken advantage of? Hell, what does she want for me - to be on welfare?" när en kvinnlig journalist ställde frågan.
Men Otis var uppenbarligen skärpt. Han kunde ta hand om sig själv, försörjde sig utifrån sina och samhällets förutsättningar, var stolt och tog livet för vad det var.
Men har man ett mentalt handikapp har man inte de möjligheterna. Då blir man verkligen beronde av att andra ska SE och ingripa. Nu verkar det ju inte som om att någon inom omsorgen eller de sociala nätverken en småbarnsfamilj befinner sig i, har hjälp familjerna. Jag som arbetar inom barnomsorgen vet att de flesta inom vår bransch, till exempel, märker ganska omgående om det är något som inte stämmer, om alla bestick inte riktigt ligger där de ska i lådan så att säga. På ett eller annat sätt.
"To be on welfare" är tydligen inte ett alternativ. Istället kontaktar man någon av TV-kanalerna som kommer hem till dig, styr upp, fixar mat, lagar ditt obeboeliga hus, fixar ett nytt hus och så vidare.
Jag, som tittare tycker att det är skitkul och intressant. Jag älskar de här programmen, det har jag inga problem att erkänna. Och kanalerna älskar freaksen, de måste ju dra in enorma reklampengar med tanke på tittarsiffrorna. Som kompensation får deltagarna ett nytt kök eller en semsterresa eller en uppsättning med cyklar till hela familjen.
Men vad händer sedan? Vad händer med familjernas sociala situation, barnen vars livssitaution har kablats ut för allmän beskådan och alltid kommer att kunna beskådas av vem som helst, när som helst, på Play-kanalerna.
Då så, that´s it från moralkärringen den här gången!
PS. Nästa gång har jag troligvis en unge till på armen. Så vi får se om det blir en nästa gång. Det beror på ungen. Är det en skrikrackare får vi se om jag orkar. Min tvååring är galen just nu. Livet är som det är liksom.
Sådan hund, sådan... eh... herre?
När jag vaknar på natten och inte kan somna om brukar jag ligga och lösa världsproblemen och hitta svaren på allt som ingen annan tänker på eller ens lägger märke till.
Det är därför den här bloggen finns. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg.
Jag har haft lite att göra de senaste dagarna, ett privat projekt i medmänsklighetens och solidaritetets tecken. Ett projekt som kanske aldrig hade behövt sättas igång om vi inte hade haft en regering som motarbetar just medmänsklighet och solidaritet.
Men nu är jag inne på sidospår igen. Till min fantastiska TEORI.
Man kan lätt analysera ett områdes mänskliga befolkning genom att studera vilka HUNDAR som bor där. Japp, det är ett vattentätt test som man kan ta till om man till exempel - mot all förmodan - skulle råka få ett förstahandskontrakt i en avlägsen förort där man aldrig satt sin fot förut. Kolla in hundarna - och du får reda på en hel del om deras ägare.
Min hypotes:
Exempel 1: i Hallonbergen, där vi bodde först. Den dominerande hundrasen var ingen hundras utan snarare flera - blandraser med andra ord. Jag tror inte att det finns en enda renrasig hund i Hallonbergen.
Ja, förutom tokkärringarna med samojederna (6 st) och nakenhundarna (5 st) - två extremer i avseendena hundras (naken respekrive polarpäls), antal och troligvis en del annat med. (Hur lever en person som delar en trea med sex polarhundar?)
En talrikt förekommande blandras var den så kallade pitbullen. Nu talar vi inte om rasen American Pitbull, USAs nationalras, utan bastarden "svensk pitbull". Förfinar man linjerna (inavel) lite kanske den kommer att godkännas som ras, det vore kul.
En "svensk pitbull" består av någon av följande raser: amstaff eller engelsk staff blandat med valfri bull-aktig ras med kort knubbig nos (rottweiler, bulldog, boxer osv). Blanda fritt, strunta i dåliga gener till exempel hudproblem eller dåliga nerver, få en kull på tio valpar. Säljes i kartong i Hallonbergen centrum för tvåtusen spänn styck. Grattis, du är pitbulluppfödare. Med riktig tur och skicklighet kan du avla fram en så kallad "red nose" - en hund med rosa nos. Då kan du säkert få femtusen för den!
Sälj till killar och tjejer med Adidasbyxor, ej över tjugo år. Ingen reklamationsrätt. När deras mammor upptäcker att de har köpt en hund som kommer att slicka på deras porslin (HARAM!) och håra ner mattorna får jycken flytta hem till en mindre nogräknad polare. Besök hunden en gång om dan och gå en sväng runt gården. Gå ner till rastgården och låt jycken slita i ett gammalt däck. Ta en sväng ner till centrum. Försök att anamma en attityd som inte avslöjar att det är hunden som totalt dominerar promenaden. Svårt eftersom kopplet troligtvis är spänt som en fiolsträng och hunden har allvarliga andningsproblem pga tillfällig strypning samt att den gör utfall mot allt som rör sig. Särskilt svårt om du opererar i stövlar med stilettklack och stuprörsjeans i tumstorlek 25.
Livslängden för sub-rasen "svensk pitbull" är ca tre år. Sedan blir det raka vägen till veterinären.
Exempel 2: Bromsten, det lilla söta villaområdet där jag är uppväxt. Här finns bara stora hundar av typen bruks: labradorer, retrievers, schäfrar. Detta beror troligtvis på att de flesta bor i hus.
Två tokkärringar med för många hundar bor här med såklart, det måste alltid finnas någon.
De flesta hundägarna här är sportiga damer i övre medelåldern. Antingen kompenserar de att barnen blivit stora med en hund eller så är hunden helt enkelt arvegods. Min mammas hund till exempel, fina Aicha, genomlevde sina första år bland sina gelikar blandraserna i Hallonbergen men avancerade sedan till Bromsten och blev katten bland hermelinerna. Det vill säga, hon går inte fot, försöker att jaga och döda varneda vilda djur hon ser inklusive katter och drar omkull lilla mamma i tid och otid. Men andra ord skiljer hon sig ganska markant från de väluppfostrade labradorerna. Mamma demonstrerar med oändligt tålamod och en happy-go-luckyattityd att man i Bromsten inte behöver stajla med hunden. Där kan man va sig själv, slappna av och NJUTA av hundpromenaden. Även om mamma brottas med oändlig ångest varje gång Aicha har brottat ner någon av de väluppfostrade grannhundarna och skrämt skiten ur ägaren och därigenom orsakat osämja i idyllen.
Aicha, som tidigare var Hallonbergens skräck (pittbullarna hade inte ens chans när Aicha var lös nere i garaget), för nu en lugn tillvaro som receptionist på pappas lilla hemmaföretag. Hon ligger nere på dörrmattan och tar emot besökare som inte kommer. Ibland skäller hon när brevbärare och leverantörer kommer. Ibland inte. Aicha jobbar mot Frolic, kanske därav det bristande engagemanget.
Som tur är delar Aicha titeln "Bromstens okuvade blandras" men grannhundarna Nalle och Skruven. Skruven ser ut som fan men är Aichas vän. Familjen som äger Nalle och Skruven (eller var det Muttern?) har ett minst sagt avslappnat förhållande till sina hundar. N och S är ungefär den tionde omgången skitfula blandrashundar och lever sitt liv på tomten eller gatan utanför huset. Mamma hävdar att detta beror på att ägarna är romer. Såna politiskt inkorrekta åsikter hyser inte jag, så klart, men jag har i färskt minne ett antal gatlopp längsmed Alvägen med Skruven årgång 89. Han hetter Bobby och var inte lika snäll som Skruven. Aicha, Skruven och Nalle bidrar med ett trevligt avbrott mot alla väst-hundar.
I Bromstens getto, Erik tegels väg med omnejd, där hyreslägenheterna ligger, bor alla småhundar. Det är bara gamla kärringar som äger dem.
Exempel 3: Golden retriever-land. Här bor vi nu. Viksjö. Järvafältets representant för svennighet och lassetyper. ALLA här äger en golden retriever. ALLA här har två blonda barn. ALLA bor i radhus. Vi bor i ett radhusgetto - hela Viksjö byggdes på samma gång. Som ett miljonprojekt typ fast för svempa svensson. Fast då var det ju i och för sig andra tider. Då behövde man inte ha en årsinkomst på 600 000 och galet med cash på banken för att bo i hus (Jag menar, hallå, hur många barnskötare och busschaufförer har råd att köpa kåk nowadays? Nä, exakt.)
Sidospår igen. Golden retriverland alltså.
Jag överdriver inte nu, men vart man än vänder sin näsa i Viksjö ser man en Golden Retriver. Varför? Var kommer dem ifrån? Varför i denna mängd?
Finns det en motsvarighet till pitbullförsäjaren i exempel ett som hänger nere vid Ica Viksjö och säljer goldenvalpar ur bakluckan på Volvo XC 90:n? Som jag har missat (tur det, annars hade man väl stått här med en goldenvalp som hårar, pissar ner huset, biter sönder barnens leksaker, gravidtokig som man är). Eller säljer de valpar backstage i zooaffären i centrum? Ingen vet, men detta måste redas ut.
Och varför Golden retriver? "De är så TREVLIGA. Och BARNVÄNLIGA." Inga hundar är barnvänliga. Inga djur alls. Är det några barn de är vänliga mot är det sina egna barn. Och den sortens vänlighet uppskattas ofta inte av människoföräldrar. Därav att Aicha fick flytta till mamma när det blev bulle på jäsning här i ugnen.
Dåså, analys slutförd. Vad drar vi då för slutsatser av detta? Jag, det får du som läsare själv avgöra. Jag har av en läsare blivit kritiserad för att jag skriver för långt, så nu avslutar jag med en liten bild på Aicha med barn. Trevligt värre.
