Cirkusen är i stan!
Hurra! Cirkusen har kommit till stan. Eller rättare sagt, finns alltid att tillgå på TV-kanalernas Playsidor.
Förr i tiden, innan det ansågs omoraliskt att göra underhållning över folks handikapp, kunde man gå på cirkus och betala för att beskåda och roas av människor med olika fysiska och psykiska handikapp.
Till exempel folk som hade Down syndrom, saknade armar eller ben, hade ansiktsmissbildningar osv. Kolla in
http://www.phreeque.com/ till exempel, ett jätteintressant historiskt perspektiv på den tiden människosyn.
Idag är det bättre, för dels behöver man inte gå på någon cirkus, och dels behöver man inte betala!
Skillnaden är att idag beskådar vi inte folks fysiska handikapp. Jo typ lite försiktigt, men då är det oftast ur ett medicinskt perspektiv, till exempel operationsprogram och tjockisprogram. Man sitter inte och skrattar åt dumheterna, utan fascineras snarare åt att problemen faktiskt går att lösa.
Det är folks PSYKISKA handikapp som roar idag. Man gör underhållning av att filma, producera och sända konsekvenserna av de sociala begränsningar som ett psykiskt handikapp medför: man klarar inte av att sköta en ekonomi. Man kan inte ta hand om sina barn. Man kan inte leva i ett förhållande. Man har inga sunda referensramar. Man lever i en annan verklighet. Som Alexander Bard sa: "Mitt jobb är att ändra deras verklighetsuppfattning!". Kanske han har rätt i vissa fall, men i vissa fall går det tyvärr inte.
Jag vet ingenting om psykiska handikapp mer än den specialpedagogik jag läst när jag pluggade till lärare, men man behöver inte vara psykiater eller läkare för att inse att vissa av de deltagare som förekommer på t ex Idol, Lyxfällan, Arga snickaren och så vidare för att inse att vissa är, vad säger man 2011, eh... utvecklingsstörda? De är i varje fall inte normalstörda.
I de senaste avsnittet av Arga snickaren (http://www.kanal5play.se/program/play/argasnickaren-s06e01) och Lyxfällan (http://www.tv3play.se/play/251601/?autostart=true) får jag känslan av att parkonstellationerna består av en person med ett medfött handikapp (kvinnorna) och en med psykisk sjukdom (mannen). Denna kombination skaffar sedan barn. Det känns ju otroligt tryggt. Undrar om soc ingriper när de ser dessa program?
För några år sedan debatterades det i Danmark om man skulle hjälpa utvecklingstörda par att skaffa barn. Det blev ju såklart ramaskri, men vad är egentligen skillnaden. Vissa handikapp syns inte på utseendet, man påverkar livet och föräldraskapet. Hur lever barnen i dessa förhållanden? I senaste avsnittet av Arga snickaren har familjen varken varmvatten, tvättmöjligheter eller dusch. Den här familjen väljer att ha det så. Eller gör de verkligen det? Har de förutsättningar att göra rätt val för sina barn?
Nej, jag är inte för tvångssterilisering eller något sånt galet. Men en reaktion? Familjerna har ändå valt att gå ut i TV med sin situation (Eller valt. Återigen, finns förutsättningarna för ett korrekt val?)
För deltagarna i dåtidens freakshows fanns det MÖJLIGHETER. Man gjorde karriärer, blev kändisar. Blev de utnyttjade? De flesta av deltagarna var fysiskt handikappade men hade full mental kapacitet.
Grace McDaniels aka "The mule-faced women":s karriär startade med ett deltagande i en tävling vars syfte var att utse den FULASTE kvinnan!
Otis Jordan, aka "Otis the Frog Boy" (1926-1990) (http://www.phreeque.com/otis_jordan.html), uttryckte det såhär:
"I can't understand it. How can she say I'm being taken advantage of? Hell, what does she want for me - to be on welfare?" när en kvinnlig journalist ställde frågan.
Men Otis var uppenbarligen skärpt. Han kunde ta hand om sig själv, försörjde sig utifrån sina och samhällets förutsättningar, var stolt och tog livet för vad det var.
Men har man ett mentalt handikapp har man inte de möjligheterna. Då blir man verkligen beronde av att andra ska SE och ingripa. Nu verkar det ju inte som om att någon inom omsorgen eller de sociala nätverken en småbarnsfamilj befinner sig i, har hjälp familjerna. Jag som arbetar inom barnomsorgen vet att de flesta inom vår bransch, till exempel, märker ganska omgående om det är något som inte stämmer, om alla bestick inte riktigt ligger där de ska i lådan så att säga. På ett eller annat sätt.
"To be on welfare" är tydligen inte ett alternativ. Istället kontaktar man någon av TV-kanalerna som kommer hem till dig, styr upp, fixar mat, lagar ditt obeboeliga hus, fixar ett nytt hus och så vidare.
Jag, som tittare tycker att det är skitkul och intressant. Jag älskar de här programmen, det har jag inga problem att erkänna. Och kanalerna älskar freaksen, de måste ju dra in enorma reklampengar med tanke på tittarsiffrorna. Som kompensation får deltagarna ett nytt kök eller en semsterresa eller en uppsättning med cyklar till hela familjen.
Men vad händer sedan? Vad händer med familjernas sociala situation, barnen vars livssitaution har kablats ut för allmän beskådan och alltid kommer att kunna beskådas av vem som helst, när som helst, på Play-kanalerna.
Då så, that´s it från moralkärringen den här gången!
PS. Nästa gång har jag troligvis en unge till på armen. Så vi får se om det blir en nästa gång. Det beror på ungen. Är det en skrikrackare får vi se om jag orkar. Min tvååring är galen just nu. Livet är som det är liksom.
Förr i tiden, innan det ansågs omoraliskt att göra underhållning över folks handikapp, kunde man gå på cirkus och betala för att beskåda och roas av människor med olika fysiska och psykiska handikapp.
Till exempel folk som hade Down syndrom, saknade armar eller ben, hade ansiktsmissbildningar osv. Kolla in
http://www.phreeque.com/ till exempel, ett jätteintressant historiskt perspektiv på den tiden människosyn.
Idag är det bättre, för dels behöver man inte gå på någon cirkus, och dels behöver man inte betala!
Skillnaden är att idag beskådar vi inte folks fysiska handikapp. Jo typ lite försiktigt, men då är det oftast ur ett medicinskt perspektiv, till exempel operationsprogram och tjockisprogram. Man sitter inte och skrattar åt dumheterna, utan fascineras snarare åt att problemen faktiskt går att lösa.
Det är folks PSYKISKA handikapp som roar idag. Man gör underhållning av att filma, producera och sända konsekvenserna av de sociala begränsningar som ett psykiskt handikapp medför: man klarar inte av att sköta en ekonomi. Man kan inte ta hand om sina barn. Man kan inte leva i ett förhållande. Man har inga sunda referensramar. Man lever i en annan verklighet. Som Alexander Bard sa: "Mitt jobb är att ändra deras verklighetsuppfattning!". Kanske han har rätt i vissa fall, men i vissa fall går det tyvärr inte.
Jag vet ingenting om psykiska handikapp mer än den specialpedagogik jag läst när jag pluggade till lärare, men man behöver inte vara psykiater eller läkare för att inse att vissa av de deltagare som förekommer på t ex Idol, Lyxfällan, Arga snickaren och så vidare för att inse att vissa är, vad säger man 2011, eh... utvecklingsstörda? De är i varje fall inte normalstörda.
I de senaste avsnittet av Arga snickaren (http://www.kanal5play.se/program/play/argasnickaren-s06e01) och Lyxfällan (http://www.tv3play.se/play/251601/?autostart=true) får jag känslan av att parkonstellationerna består av en person med ett medfött handikapp (kvinnorna) och en med psykisk sjukdom (mannen). Denna kombination skaffar sedan barn. Det känns ju otroligt tryggt. Undrar om soc ingriper när de ser dessa program?
För några år sedan debatterades det i Danmark om man skulle hjälpa utvecklingstörda par att skaffa barn. Det blev ju såklart ramaskri, men vad är egentligen skillnaden. Vissa handikapp syns inte på utseendet, man påverkar livet och föräldraskapet. Hur lever barnen i dessa förhållanden? I senaste avsnittet av Arga snickaren har familjen varken varmvatten, tvättmöjligheter eller dusch. Den här familjen väljer att ha det så. Eller gör de verkligen det? Har de förutsättningar att göra rätt val för sina barn?
Nej, jag är inte för tvångssterilisering eller något sånt galet. Men en reaktion? Familjerna har ändå valt att gå ut i TV med sin situation (Eller valt. Återigen, finns förutsättningarna för ett korrekt val?)
För deltagarna i dåtidens freakshows fanns det MÖJLIGHETER. Man gjorde karriärer, blev kändisar. Blev de utnyttjade? De flesta av deltagarna var fysiskt handikappade men hade full mental kapacitet.
Grace McDaniels aka "The mule-faced women":s karriär startade med ett deltagande i en tävling vars syfte var att utse den FULASTE kvinnan!
Otis Jordan, aka "Otis the Frog Boy" (1926-1990) (http://www.phreeque.com/otis_jordan.html), uttryckte det såhär:
"I can't understand it. How can she say I'm being taken advantage of? Hell, what does she want for me - to be on welfare?" när en kvinnlig journalist ställde frågan.
Men Otis var uppenbarligen skärpt. Han kunde ta hand om sig själv, försörjde sig utifrån sina och samhällets förutsättningar, var stolt och tog livet för vad det var.
Men har man ett mentalt handikapp har man inte de möjligheterna. Då blir man verkligen beronde av att andra ska SE och ingripa. Nu verkar det ju inte som om att någon inom omsorgen eller de sociala nätverken en småbarnsfamilj befinner sig i, har hjälp familjerna. Jag som arbetar inom barnomsorgen vet att de flesta inom vår bransch, till exempel, märker ganska omgående om det är något som inte stämmer, om alla bestick inte riktigt ligger där de ska i lådan så att säga. På ett eller annat sätt.
"To be on welfare" är tydligen inte ett alternativ. Istället kontaktar man någon av TV-kanalerna som kommer hem till dig, styr upp, fixar mat, lagar ditt obeboeliga hus, fixar ett nytt hus och så vidare.
Jag, som tittare tycker att det är skitkul och intressant. Jag älskar de här programmen, det har jag inga problem att erkänna. Och kanalerna älskar freaksen, de måste ju dra in enorma reklampengar med tanke på tittarsiffrorna. Som kompensation får deltagarna ett nytt kök eller en semsterresa eller en uppsättning med cyklar till hela familjen.
Men vad händer sedan? Vad händer med familjernas sociala situation, barnen vars livssitaution har kablats ut för allmän beskådan och alltid kommer att kunna beskådas av vem som helst, när som helst, på Play-kanalerna.
Då så, that´s it från moralkärringen den här gången!
PS. Nästa gång har jag troligvis en unge till på armen. Så vi får se om det blir en nästa gång. Det beror på ungen. Är det en skrikrackare får vi se om jag orkar. Min tvååring är galen just nu. Livet är som det är liksom.
Kommentarer
Trackback
