I reminisce
90-talet alltså... Det var då jag växte upp... 80-talet kommer jag inte ihåg så mycket av, bara att somrarna alltid var soliga, doften av spaghetti och köttfärssås på dagis, att mamma var världens snyggaste och att fyllon, flintskalliga och brännskadade var livsfarliga. Och hur det var att vara riktigt rädd och ledsen, för det var jag bara när jag var liten.
Men 90-talet var den tiden då man började skolan, skulle klara sig själv (med varierande resultat) och blev ett föremål för bedöming av olika personer och det var då man insåg att man är inte bra som man bara är. Man måste ANPASSA sig efter någon annans värderingar och åsikter om hur man skulle vara som människa. Hur man skulle prata och när, vilka saker och kläder man skulle ha, hur man skulle se, hur ens kropp skulle se ut och fungera. Hur ens hjärna skulle fungera.
Man var inte längre inlindad i en kokong av trygghet och oviss om att saker och ting var annorlunda, att du skulle vara annorlunda än vad du var. Alla älskade dig ändå. Mamma och pappa, dagisfröknarna, mormor, vänner till familjen. De vuxna, som du alltid hade bakom, framför och runt dig. Som tröstade när du var ledsen, oavsett varför du var ledsen. Det fanns alltid flera att välja på, alltid någon som kunde lotsa in dig i värmen igen.
De vuxna, som fanns som en mjuk barriär mot resten av världen. Det gjorde ingenting att det blev knas med kompisarna eller att någon var dum eller läskig, för det var ändå de vuxna som gällde.
I skolans värld fanns det en (1) vuxen. Henne skulle jag dela med 29 andra barn, varav 75 % var främlingar för mig. Fröken var också en främling. Hon kramades inte, tröstade inte, kände inte mig, visste ingenting om mig. Hennes uppgift var att bedöma mig utefter ett antal kriterier, oklart vem som hade satt upp dem. Det vra antagligen en blanding av något slags styrdokument och hennes egna värderingar som hon skapat efter ett 150-årigt yrkesliv som underbetald lärare. (Jävla kärring var hon.)
På rasterna fanns ingen vuxen alls, bara någon annan fröken på andra sidan skolgården (som var lika vidsträckt som Sahara ungefär) som inte heller såg, visste eller hade tid att engagera sig i vad som hände.
Jag blev aldrig mobbad i skolan, tack och lov, men jag känner djup empati för de barnen som blir lämnade åt sitt öde där.
Och för övrigt åt de små barnen på förskolan som blir hänvisade till tre vuxna tillsammans med 15 andra blöjbarn. Tack gode Gud att lillpaschan fick plats på Rosa Tornet, i barngruppen med bara 9 barn och Annika och Karin.
Det kanske är därför jag har brottats med så mycket mammaångest, jag minns hur det var att vara liten.
Hur som helst, efter ett tag vande man sig vid att bli bedömd och fann sina egna villkor för bedömningen. Man lärde sig att skita i och att gå sin egen väg. För att det var ändå ingen idé att försöka göra alla nöjda. Jag är inte skapt efter den mall som gällde för små tjejer på 90-talet, så är det bara och det insåg jag till slut.
Efter några sockersöta år med Date-parfym, FRIDA, Vecko-Revyn, Absolute Music, Vällingby Centrum, Ace of Base, eurodisco och sova-över, innan man blev tonåring men inte längre var en liten pluttiflicka, började jag högstadiet. Detta var pre-Ricki Lake .
Trots att mamma köpte Levisjeans, Filaskor och Championtröja kändes det inte bra. Jag kände inte att jag kunde ta den platsen som min person krävde. Jag passade inte in och kunde inte anpassa mig. Kan inte nu heller.
Jag blev punkare! Jag var kompis med alla och ingen, men jag var i varje fall inte osynlig.
Jag hade egna, äldre, trasiga kompisar från de södra förorterna. Jag var rebell och upprorisk som fan. Jag hittade på en massa sattyg men förstörde inte (bara lite) och var inte taskig mot någon (och om jag var det så är det inte bra).
Jag hade ett spännande, farligt liv, skolan var bara en förvaringsplats dagtid. Som ett slags dagis fast med tvång.
Jag gjorde mitt bästa för att uthärda, hittade på saker för att det skulle bli kul. Snodde cigg av farsan, blev livrädd när den enda läraren som jag hade en relation till hotade att skvallra.
Åren 1996-2006 är de sämsta i mitt liv. Finns inga positiva minnen därifrån, bara en massa spring i ett ekorrhjul. Jag köpte en hund, fina Aicha, hon är det enda positiva som hände under den här perioden.
Annars bara destruktivitet. Jag gick fram som en trimmad bulldozer, körde över allt och alla, sket i allt, ville bara vidare och ut. Kunde inte stanna. Tillhörde ingen och kunde inte tillhöra någon.
I januari 2007 träffade jag min man. Något hände, han gjorde någonting med mig. Han lät mig tillhöra honom och han tillhörde mig till hundra procent. Jag kände instinktivt, från vårt första möte, att jag kunde lita på honom och att han skulle kämpa för mig. Han gav mig allt jag ville ha, men jag kunde aldrig sätta mig på honom eller köra över honom. Hans temperament skrämde mig, satte mig på plats. Han var så lik pappa.
Man måste tillhöra någon, det hör till människans natur. Man kan inte bara flacka runt och hänga runt, då söker man sig automatiskt till andra tryggheter. Har man ingen tillhörighet måste man ha en snuttefilt.
Jag tillhör min familj, min man, mitt (mina snart) barn, min mamma och pappa, min mans familj. Jag kan inte göra någonting som inte skulle accepteras av min tillhörighet och vill inte göra det heller. Jag är gärna till lags om jag får kärlek och trygghet tillbaka. Hemma med familjen är jag ingen rebell, utan anpassar mig, för jag får ändå det jag vill ha. Utanför flocken blir jag punkare igen, kan inte anpassa mig till andras värderingar, till att andra ska sätta upp reglerna för hur jag ska vara och fungera.
Ett problem, visst. Jag har många konflikter på mitt samvete. Men ingen jävel får sätta sig på mig eller någon annan, inga mobbartyper eller låstaschefer ska komma till mig och diktera villkoren. Sån är jag på gott och på ont, och jag hoppas att min son blir så med.
Visst, det kostar mycket att köra sitt eget race, du får bekosta soppan själv och pajar bilen har du ingen som hjälper dig att laga den.
Men så länge man har tryggheten i sin lilla familj tar man sig hem ändå på något sätt.
Men 90-talet var den tiden då man började skolan, skulle klara sig själv (med varierande resultat) och blev ett föremål för bedöming av olika personer och det var då man insåg att man är inte bra som man bara är. Man måste ANPASSA sig efter någon annans värderingar och åsikter om hur man skulle vara som människa. Hur man skulle prata och när, vilka saker och kläder man skulle ha, hur man skulle se, hur ens kropp skulle se ut och fungera. Hur ens hjärna skulle fungera.
Man var inte längre inlindad i en kokong av trygghet och oviss om att saker och ting var annorlunda, att du skulle vara annorlunda än vad du var. Alla älskade dig ändå. Mamma och pappa, dagisfröknarna, mormor, vänner till familjen. De vuxna, som du alltid hade bakom, framför och runt dig. Som tröstade när du var ledsen, oavsett varför du var ledsen. Det fanns alltid flera att välja på, alltid någon som kunde lotsa in dig i värmen igen.
De vuxna, som fanns som en mjuk barriär mot resten av världen. Det gjorde ingenting att det blev knas med kompisarna eller att någon var dum eller läskig, för det var ändå de vuxna som gällde.
I skolans värld fanns det en (1) vuxen. Henne skulle jag dela med 29 andra barn, varav 75 % var främlingar för mig. Fröken var också en främling. Hon kramades inte, tröstade inte, kände inte mig, visste ingenting om mig. Hennes uppgift var att bedöma mig utefter ett antal kriterier, oklart vem som hade satt upp dem. Det vra antagligen en blanding av något slags styrdokument och hennes egna värderingar som hon skapat efter ett 150-årigt yrkesliv som underbetald lärare. (Jävla kärring var hon.)
På rasterna fanns ingen vuxen alls, bara någon annan fröken på andra sidan skolgården (som var lika vidsträckt som Sahara ungefär) som inte heller såg, visste eller hade tid att engagera sig i vad som hände.
Jag blev aldrig mobbad i skolan, tack och lov, men jag känner djup empati för de barnen som blir lämnade åt sitt öde där.
Och för övrigt åt de små barnen på förskolan som blir hänvisade till tre vuxna tillsammans med 15 andra blöjbarn. Tack gode Gud att lillpaschan fick plats på Rosa Tornet, i barngruppen med bara 9 barn och Annika och Karin.
Det kanske är därför jag har brottats med så mycket mammaångest, jag minns hur det var att vara liten.
Hur som helst, efter ett tag vande man sig vid att bli bedömd och fann sina egna villkor för bedömningen. Man lärde sig att skita i och att gå sin egen väg. För att det var ändå ingen idé att försöka göra alla nöjda. Jag är inte skapt efter den mall som gällde för små tjejer på 90-talet, så är det bara och det insåg jag till slut.
Efter några sockersöta år med Date-parfym, FRIDA, Vecko-Revyn, Absolute Music, Vällingby Centrum, Ace of Base, eurodisco och sova-över, innan man blev tonåring men inte längre var en liten pluttiflicka, började jag högstadiet. Detta var pre-Ricki Lake .
Trots att mamma köpte Levisjeans, Filaskor och Championtröja kändes det inte bra. Jag kände inte att jag kunde ta den platsen som min person krävde. Jag passade inte in och kunde inte anpassa mig. Kan inte nu heller.
Jag blev punkare! Jag var kompis med alla och ingen, men jag var i varje fall inte osynlig.
Jag hade egna, äldre, trasiga kompisar från de södra förorterna. Jag var rebell och upprorisk som fan. Jag hittade på en massa sattyg men förstörde inte (bara lite) och var inte taskig mot någon (och om jag var det så är det inte bra).
Jag hade ett spännande, farligt liv, skolan var bara en förvaringsplats dagtid. Som ett slags dagis fast med tvång.
Jag gjorde mitt bästa för att uthärda, hittade på saker för att det skulle bli kul. Snodde cigg av farsan, blev livrädd när den enda läraren som jag hade en relation till hotade att skvallra.
Åren 1996-2006 är de sämsta i mitt liv. Finns inga positiva minnen därifrån, bara en massa spring i ett ekorrhjul. Jag köpte en hund, fina Aicha, hon är det enda positiva som hände under den här perioden.
Annars bara destruktivitet. Jag gick fram som en trimmad bulldozer, körde över allt och alla, sket i allt, ville bara vidare och ut. Kunde inte stanna. Tillhörde ingen och kunde inte tillhöra någon.
I januari 2007 träffade jag min man. Något hände, han gjorde någonting med mig. Han lät mig tillhöra honom och han tillhörde mig till hundra procent. Jag kände instinktivt, från vårt första möte, att jag kunde lita på honom och att han skulle kämpa för mig. Han gav mig allt jag ville ha, men jag kunde aldrig sätta mig på honom eller köra över honom. Hans temperament skrämde mig, satte mig på plats. Han var så lik pappa.
Man måste tillhöra någon, det hör till människans natur. Man kan inte bara flacka runt och hänga runt, då söker man sig automatiskt till andra tryggheter. Har man ingen tillhörighet måste man ha en snuttefilt.
Jag tillhör min familj, min man, mitt (mina snart) barn, min mamma och pappa, min mans familj. Jag kan inte göra någonting som inte skulle accepteras av min tillhörighet och vill inte göra det heller. Jag är gärna till lags om jag får kärlek och trygghet tillbaka. Hemma med familjen är jag ingen rebell, utan anpassar mig, för jag får ändå det jag vill ha. Utanför flocken blir jag punkare igen, kan inte anpassa mig till andras värderingar, till att andra ska sätta upp reglerna för hur jag ska vara och fungera.
Ett problem, visst. Jag har många konflikter på mitt samvete. Men ingen jävel får sätta sig på mig eller någon annan, inga mobbartyper eller låstaschefer ska komma till mig och diktera villkoren. Sån är jag på gott och på ont, och jag hoppas att min son blir så med.
Visst, det kostar mycket att köra sitt eget race, du får bekosta soppan själv och pajar bilen har du ingen som hjälper dig att laga den.
Men så länge man har tryggheten i sin lilla familj tar man sig hem ändå på något sätt.
Kommentarer
Trackback
