dedong

Det är ett jättesmart knep som jag uppfann när jag födde min son och allt var pest. Eller rättare sagt, knepet kom till mig som en slags ohyra och släppte inte taget.

Knepet går ut på att visualisera sig själv till 1600-talet. Det funkar också att visualisera sig själv till valfritt land söder om Sahara, men addera då värmen. Och då måste du välja att tillhöra de fattiga delen av befolkningen, det funkar inte att välja övre medelklass med AC, tjänstefolk och korruptionspengar. Väljer du Sverige kan du ta vilken klass som helst, men du får inte visualisera dig längre fram än till 1920 ca.

Så...

Jag lever på ett soldattorp någonstans i Sverige. Det är vinter (för det är det för det mesta). Jag är 29 år, och har cirka 11 år kvar av mitt liv.

Min man är inte hemma, han har gått i fält och lämnat mig på torpet med mina sju barn. Tre av mina barn är änglar, det blev de innan de fyllde tre år. Jag tänker på dem varje dag, särskilt när jag känner mitt åttonde barn leva rövare i magen. Jag ska föda om tre veckor. Jag är rädd inför förlossningen. Tänk om inte barnmorskan hinner hit i tid, tänk om jag inte överlever förlossningen? Mitt äldsta barn är 10 år, han kan klara sig, men vad händer med de andra två, sex och två år gamla? Det blir väl fattighuset i bästa fall.

När jag födde mitt första barn sprack mitt underliv. Jag fick salvor och örter att stoppa mellan benen, men det tog flera månader innan såren läkte. Arbetet på gården var en pina, men jag var tvungen. Jag luktade as, det var omöjligt att hålla rent. Men pojken klarade sig, han är tio år nu.

Mitt andra barn föddes dött. Hon hann aldrig skrika ens. Mitt tredje barn blev också en ängel, en dag när jag kom tillbaka från korna var han död. Men hann var klen den pojken, jag blev inte överraskad. Sen kom storflickan, sex år nu, stark som jag. Efter henne en flicka till, stor och stark men Gud tog henne ändå. Hon blev sparkad av en häst i höften och efter en månad dog hon. Efter det får inga av mina barn gå i närheten av stora djur med hovar, inte ens vår snälla lilla ko.

En liten ängel som rann ut i lite blod som om den lilla aldrig hade funnit där. Den lilla ängeln slapp allt lidande.

Och så lilltulle, koltbarnet som rantar runt och storflickan får hålla ordning på. Gud nåde att det händer honom något. Två år och kan och vet allt. Inte rädd för vare sig brunnsgubben, skogsrået eller trollen. Tur att storflickan är så stor och duktig nu.

Åtta graviditeter och sju förlossningar har min kropp gått igenom. Arbete från gryning till solnedgång. Missväxt, svält och misshandel. Min kropp är märkt av kylan, svälten, smutsen och rädslan för döden och allt annat som du inte kan hålla borta hur noga du än reglar igen dörren om kvällen. Sorgen över mina döda barn och min man som kanske inte kommer tillbaka.

Jag har fått ett brev från han. Han skrev tappert, men det han berättar om sjukdomarna och svälten oroar mig. Det verkar som om de inte ens har mött fienden, och mannarna har redan börjat dö. Jag ber till Gud varje dag att han ska komma hem. Annars blir det fattighuset om jag inte kan hitta en ny man att gifta mig med. Kärlek har jag inte råd att unna mig, jag måste tänka på mina barn.

Jag vaknar av att tuppen gal. Det är kolmörkt. Jag har ett litet ljus som jag tänder, mina ögon vänjer sig snabbt. Barnen sover fortfarande. Lillpojken fick brännsvinssudden igår, han sover oroligt, särskilt när han är hungrig, och jag kan inte ha en gnällig unge rännandes runt benen när jag mjölkar. Jag vill att barnen ska sova så länge som möjligt, färre vakna timmar av hunger.

Vi har ingen mat just nu eftersom det är vinter och skörden på vår lilla jordplätt slog dåligt i år. Eftersom jag fått svår värk när jag är gravid tar det längre tid för mig att bruka vår lilla jordplätt. Storpojken går på granngården så han kan inte hjälpa mig. Varje barn känns som en förbannelse, ännu en graviditet som försvårar för oss andra, ännu en mun att mätta, kanske ännu en sorg över ett barn man inte får behålla. En förbannelse som man älskar in i benet.

På morgonen är värken värst. Kylan och den hårda sängen gör det till en pina att stiga upp. Fort att tända i spisen, knacka hål på iskorpan i vattenspannen. Det ska vara någorlunda varm när barnen vaknar.
Efter en timme är det varmt i köket där vi också sover. Vi värmer varandra när inte elden gör det. Ingen av oss har frusit ihjäl. Men risken finns, finns inte jag finns inget kök och ingen värme... Barnen kan splittras om jag dör och då vet ingen vad som händer dem. Därför är jag rädd för att föda. Smärtan överlever jag, mina tänder värker varje dag, hela kroppen värker jämt av kylan och arbetet.
Det enda jag önskar är att mina barn överlever mig och får det bättre än mig.

Sådär ja. Nu måste vi bli färdiga med tidsresan för idag. Vad otroligt skönt att jag sitter här och lossar fogarna på min bekväma datastol och förmedlar mig för resten av... ja... mina tre läsare. Och min man ligger i soffan bredvid och tjatar om nån fotbollsmatch. Och lillpaschan ligger i ren pyamas i rena lakan med magen full av kyckling och välling och snusar med elefanten och tigern. Och ingen är rädd, fryser, håller på att dö eller är dödshungrig. Och våndan finns bara där som en liten extra krydda i den annars perfekta och trygga vardagen.

Tack Gud att jag föddes i Sverige 1982!