En höstbetraktelse från Hummelmoravägen
När man går längs Hummelmoravägen iklädd ett par ärvda tights vars resår har torkat (knastrar) funderar man på hur det var på den gamla goda tiden då man kunde ha normala kläder på sig.
När benen har blivit en decimeter kortare för att tightsen har kasat ner i grenen funderar jag på hur jag ska få upp dem till rätt nivå igen på ett anständigt vis.
Hela Viksjö är på väg till skolan för att lämna sina barn så Hummelmoravägen är vid denna tid på dygnet hårt trafikerad. (Varför man tar bilen för att lämna sitt barn som går i skolan/dagis tio minuter bort är ett mysterium men jag låter det va. Alla kan ju inte vara lika hurtiga och atletiska som jag och lill-Paschan.)
Hela Viksjö kommer att se när jag drar upp koftan, greppar den förtorkade linningen på tightsen med båda händerna, ställer mig på tå och drar upp dem över jättemagen.
Min son går tio meter bakom mig, siktar in sig som en missil på de en decimeter djupa DIKENA som kantar gångvägen. Han behöver ett par vadarstövlar. Mamma orkar inte tjafsa och jaga honom och skrika för att han inte ska forcera dikena. Han är det barnet som har flest extrabyxor i sin låda på dagis.
Jag och min käresta var i Kista Galleria igår. Jag skulle in på HM bara för att kvittera ut två flaskor hårbalsam mot min KUPONG på 50 kr som jag efter att ha gynnat dem med ca 5000 kronor gjort mig förtjänt av. (När man baserar sina inköp på kuponger är det fan Lyxfällan nästa.)
Då såg jag alla underbara små klänningar i fina och höstiga nyanser och tyger. Det var nästan som om man fick flashbacks från skoltiden när höstterminen började och allt var nytt, nytt, nytt. Nytt pennfodral, ny kalender, ny ryggsäck, nytt sudd. Nya ambitioner som blev nya besvikelser. (Fanns det inga bra lärare på 90-talet? Bara Mårten var bra.)
Jag älskar hösten för den kommer alltid med något nytt. Våren är dammig och jobbig, vintern behövs inte kommenteras alls, sommaren är förjävligt svettig och långtråkig... men hösten...
Det luktar gott och luften är ren. Man fryser lagom mycket och det blir kulet på kvällarna och mysigt att tända ljus.
Ambitionerna är bara verkliga. På sommaren är ambitionerna overkliga och orealistiska. Det är ingen verklighet. Semester är inte verklighet för personer med ambitioner eller ADHD. Arbeta och röra sig framåt är härligt. Äkta trötthet är skönare än slöhet. Lättja ger ångest.
Hur som helst. Vad underbart det ska bli att köpa nya kläder och ha slimfitjeans igen! På outlet har de två par Cheap Mondays för 400 spänn! Som taget! Jag ska köpa fyra par. Och sen har jag en massa fina gamla kläder som jag inte hunnit tröttna på än.
Och ansiktet kommer att bli normalt. Ögonbrynen kommer att bli plockade. Hår ska tas bort. Jag ska ut och gå med min bebis!
En graviditet känns som en evighet, en lång varm sommar, tråkig, understimulerad, trött, pressad för att man inte orkar göra någonting, ingen stress förutom tillbaka till sängen. Kan man inte få vara en känguru, som föder sitt barn en centimeter långt och förvarar det i en magväska tills det är moget? Fatta hur barnvagnsmodellerna skulle se ut om det fungerade så. Bugaboos fruktskålar skulle ju liksom kännas sådär. Jag fick en ärvd Emmaljunga stor som skeppet Vasa av min vän Sandra (puss!). Där ska bebisen glida tryggt och stort.
Jag vill ha en Volvo XC90. Där ska hela familjen glida fram tryggt och säkert en halvmeter ovan mark.
Kanske kommer att bli svår att komma upp i med slimfitjeans och stilettklackar. Men livet som rörelsehindrad är jag med på, men snart ska jag vara rörelsehindrad med stil!
När benen har blivit en decimeter kortare för att tightsen har kasat ner i grenen funderar jag på hur jag ska få upp dem till rätt nivå igen på ett anständigt vis.
Hela Viksjö är på väg till skolan för att lämna sina barn så Hummelmoravägen är vid denna tid på dygnet hårt trafikerad. (Varför man tar bilen för att lämna sitt barn som går i skolan/dagis tio minuter bort är ett mysterium men jag låter det va. Alla kan ju inte vara lika hurtiga och atletiska som jag och lill-Paschan.)
Hela Viksjö kommer att se när jag drar upp koftan, greppar den förtorkade linningen på tightsen med båda händerna, ställer mig på tå och drar upp dem över jättemagen.
Min son går tio meter bakom mig, siktar in sig som en missil på de en decimeter djupa DIKENA som kantar gångvägen. Han behöver ett par vadarstövlar. Mamma orkar inte tjafsa och jaga honom och skrika för att han inte ska forcera dikena. Han är det barnet som har flest extrabyxor i sin låda på dagis.
Jag och min käresta var i Kista Galleria igår. Jag skulle in på HM bara för att kvittera ut två flaskor hårbalsam mot min KUPONG på 50 kr som jag efter att ha gynnat dem med ca 5000 kronor gjort mig förtjänt av. (När man baserar sina inköp på kuponger är det fan Lyxfällan nästa.)
Då såg jag alla underbara små klänningar i fina och höstiga nyanser och tyger. Det var nästan som om man fick flashbacks från skoltiden när höstterminen började och allt var nytt, nytt, nytt. Nytt pennfodral, ny kalender, ny ryggsäck, nytt sudd. Nya ambitioner som blev nya besvikelser. (Fanns det inga bra lärare på 90-talet? Bara Mårten var bra.)
Jag älskar hösten för den kommer alltid med något nytt. Våren är dammig och jobbig, vintern behövs inte kommenteras alls, sommaren är förjävligt svettig och långtråkig... men hösten...
Det luktar gott och luften är ren. Man fryser lagom mycket och det blir kulet på kvällarna och mysigt att tända ljus.
Ambitionerna är bara verkliga. På sommaren är ambitionerna overkliga och orealistiska. Det är ingen verklighet. Semester är inte verklighet för personer med ambitioner eller ADHD. Arbeta och röra sig framåt är härligt. Äkta trötthet är skönare än slöhet. Lättja ger ångest.
Hur som helst. Vad underbart det ska bli att köpa nya kläder och ha slimfitjeans igen! På outlet har de två par Cheap Mondays för 400 spänn! Som taget! Jag ska köpa fyra par. Och sen har jag en massa fina gamla kläder som jag inte hunnit tröttna på än.
Och ansiktet kommer att bli normalt. Ögonbrynen kommer att bli plockade. Hår ska tas bort. Jag ska ut och gå med min bebis!
En graviditet känns som en evighet, en lång varm sommar, tråkig, understimulerad, trött, pressad för att man inte orkar göra någonting, ingen stress förutom tillbaka till sängen. Kan man inte få vara en känguru, som föder sitt barn en centimeter långt och förvarar det i en magväska tills det är moget? Fatta hur barnvagnsmodellerna skulle se ut om det fungerade så. Bugaboos fruktskålar skulle ju liksom kännas sådär. Jag fick en ärvd Emmaljunga stor som skeppet Vasa av min vän Sandra (puss!). Där ska bebisen glida tryggt och stort.
Jag vill ha en Volvo XC90. Där ska hela familjen glida fram tryggt och säkert en halvmeter ovan mark.
Kanske kommer att bli svår att komma upp i med slimfitjeans och stilettklackar. Men livet som rörelsehindrad är jag med på, men snart ska jag vara rörelsehindrad med stil!
Kommentarer
Trackback
