I reminisce
90-talet alltså... Det var då jag växte upp... 80-talet kommer jag inte ihåg så mycket av, bara att somrarna alltid var soliga, doften av spaghetti och köttfärssås på dagis, att mamma var världens snyggaste och att fyllon, flintskalliga och brännskadade var livsfarliga. Och hur det var att vara riktigt rädd och ledsen, för det var jag bara när jag var liten.
Men 90-talet var den tiden då man började skolan, skulle klara sig själv (med varierande resultat) och blev ett föremål för bedöming av olika personer och det var då man insåg att man är inte bra som man bara är. Man måste ANPASSA sig efter någon annans värderingar och åsikter om hur man skulle vara som människa. Hur man skulle prata och när, vilka saker och kläder man skulle ha, hur man skulle se, hur ens kropp skulle se ut och fungera. Hur ens hjärna skulle fungera.
Man var inte längre inlindad i en kokong av trygghet och oviss om att saker och ting var annorlunda, att du skulle vara annorlunda än vad du var. Alla älskade dig ändå. Mamma och pappa, dagisfröknarna, mormor, vänner till familjen. De vuxna, som du alltid hade bakom, framför och runt dig. Som tröstade när du var ledsen, oavsett varför du var ledsen. Det fanns alltid flera att välja på, alltid någon som kunde lotsa in dig i värmen igen.
De vuxna, som fanns som en mjuk barriär mot resten av världen. Det gjorde ingenting att det blev knas med kompisarna eller att någon var dum eller läskig, för det var ändå de vuxna som gällde.
I skolans värld fanns det en (1) vuxen. Henne skulle jag dela med 29 andra barn, varav 75 % var främlingar för mig. Fröken var också en främling. Hon kramades inte, tröstade inte, kände inte mig, visste ingenting om mig. Hennes uppgift var att bedöma mig utefter ett antal kriterier, oklart vem som hade satt upp dem. Det vra antagligen en blanding av något slags styrdokument och hennes egna värderingar som hon skapat efter ett 150-årigt yrkesliv som underbetald lärare. (Jävla kärring var hon.)
På rasterna fanns ingen vuxen alls, bara någon annan fröken på andra sidan skolgården (som var lika vidsträckt som Sahara ungefär) som inte heller såg, visste eller hade tid att engagera sig i vad som hände.
Jag blev aldrig mobbad i skolan, tack och lov, men jag känner djup empati för de barnen som blir lämnade åt sitt öde där.
Och för övrigt åt de små barnen på förskolan som blir hänvisade till tre vuxna tillsammans med 15 andra blöjbarn. Tack gode Gud att lillpaschan fick plats på Rosa Tornet, i barngruppen med bara 9 barn och Annika och Karin.
Det kanske är därför jag har brottats med så mycket mammaångest, jag minns hur det var att vara liten.
Hur som helst, efter ett tag vande man sig vid att bli bedömd och fann sina egna villkor för bedömningen. Man lärde sig att skita i och att gå sin egen väg. För att det var ändå ingen idé att försöka göra alla nöjda. Jag är inte skapt efter den mall som gällde för små tjejer på 90-talet, så är det bara och det insåg jag till slut.
Efter några sockersöta år med Date-parfym, FRIDA, Vecko-Revyn, Absolute Music, Vällingby Centrum, Ace of Base, eurodisco och sova-över, innan man blev tonåring men inte längre var en liten pluttiflicka, började jag högstadiet. Detta var pre-Ricki Lake .
Trots att mamma köpte Levisjeans, Filaskor och Championtröja kändes det inte bra. Jag kände inte att jag kunde ta den platsen som min person krävde. Jag passade inte in och kunde inte anpassa mig. Kan inte nu heller.
Jag blev punkare! Jag var kompis med alla och ingen, men jag var i varje fall inte osynlig.
Jag hade egna, äldre, trasiga kompisar från de södra förorterna. Jag var rebell och upprorisk som fan. Jag hittade på en massa sattyg men förstörde inte (bara lite) och var inte taskig mot någon (och om jag var det så är det inte bra).
Jag hade ett spännande, farligt liv, skolan var bara en förvaringsplats dagtid. Som ett slags dagis fast med tvång.
Jag gjorde mitt bästa för att uthärda, hittade på saker för att det skulle bli kul. Snodde cigg av farsan, blev livrädd när den enda läraren som jag hade en relation till hotade att skvallra.
Åren 1996-2006 är de sämsta i mitt liv. Finns inga positiva minnen därifrån, bara en massa spring i ett ekorrhjul. Jag köpte en hund, fina Aicha, hon är det enda positiva som hände under den här perioden.
Annars bara destruktivitet. Jag gick fram som en trimmad bulldozer, körde över allt och alla, sket i allt, ville bara vidare och ut. Kunde inte stanna. Tillhörde ingen och kunde inte tillhöra någon.
I januari 2007 träffade jag min man. Något hände, han gjorde någonting med mig. Han lät mig tillhöra honom och han tillhörde mig till hundra procent. Jag kände instinktivt, från vårt första möte, att jag kunde lita på honom och att han skulle kämpa för mig. Han gav mig allt jag ville ha, men jag kunde aldrig sätta mig på honom eller köra över honom. Hans temperament skrämde mig, satte mig på plats. Han var så lik pappa.
Man måste tillhöra någon, det hör till människans natur. Man kan inte bara flacka runt och hänga runt, då söker man sig automatiskt till andra tryggheter. Har man ingen tillhörighet måste man ha en snuttefilt.
Jag tillhör min familj, min man, mitt (mina snart) barn, min mamma och pappa, min mans familj. Jag kan inte göra någonting som inte skulle accepteras av min tillhörighet och vill inte göra det heller. Jag är gärna till lags om jag får kärlek och trygghet tillbaka. Hemma med familjen är jag ingen rebell, utan anpassar mig, för jag får ändå det jag vill ha. Utanför flocken blir jag punkare igen, kan inte anpassa mig till andras värderingar, till att andra ska sätta upp reglerna för hur jag ska vara och fungera.
Ett problem, visst. Jag har många konflikter på mitt samvete. Men ingen jävel får sätta sig på mig eller någon annan, inga mobbartyper eller låstaschefer ska komma till mig och diktera villkoren. Sån är jag på gott och på ont, och jag hoppas att min son blir så med.
Visst, det kostar mycket att köra sitt eget race, du får bekosta soppan själv och pajar bilen har du ingen som hjälper dig att laga den.
Men så länge man har tryggheten i sin lilla familj tar man sig hem ändå på något sätt.
Men 90-talet var den tiden då man började skolan, skulle klara sig själv (med varierande resultat) och blev ett föremål för bedöming av olika personer och det var då man insåg att man är inte bra som man bara är. Man måste ANPASSA sig efter någon annans värderingar och åsikter om hur man skulle vara som människa. Hur man skulle prata och när, vilka saker och kläder man skulle ha, hur man skulle se, hur ens kropp skulle se ut och fungera. Hur ens hjärna skulle fungera.
Man var inte längre inlindad i en kokong av trygghet och oviss om att saker och ting var annorlunda, att du skulle vara annorlunda än vad du var. Alla älskade dig ändå. Mamma och pappa, dagisfröknarna, mormor, vänner till familjen. De vuxna, som du alltid hade bakom, framför och runt dig. Som tröstade när du var ledsen, oavsett varför du var ledsen. Det fanns alltid flera att välja på, alltid någon som kunde lotsa in dig i värmen igen.
De vuxna, som fanns som en mjuk barriär mot resten av världen. Det gjorde ingenting att det blev knas med kompisarna eller att någon var dum eller läskig, för det var ändå de vuxna som gällde.
I skolans värld fanns det en (1) vuxen. Henne skulle jag dela med 29 andra barn, varav 75 % var främlingar för mig. Fröken var också en främling. Hon kramades inte, tröstade inte, kände inte mig, visste ingenting om mig. Hennes uppgift var att bedöma mig utefter ett antal kriterier, oklart vem som hade satt upp dem. Det vra antagligen en blanding av något slags styrdokument och hennes egna värderingar som hon skapat efter ett 150-årigt yrkesliv som underbetald lärare. (Jävla kärring var hon.)
På rasterna fanns ingen vuxen alls, bara någon annan fröken på andra sidan skolgården (som var lika vidsträckt som Sahara ungefär) som inte heller såg, visste eller hade tid att engagera sig i vad som hände.
Jag blev aldrig mobbad i skolan, tack och lov, men jag känner djup empati för de barnen som blir lämnade åt sitt öde där.
Och för övrigt åt de små barnen på förskolan som blir hänvisade till tre vuxna tillsammans med 15 andra blöjbarn. Tack gode Gud att lillpaschan fick plats på Rosa Tornet, i barngruppen med bara 9 barn och Annika och Karin.
Det kanske är därför jag har brottats med så mycket mammaångest, jag minns hur det var att vara liten.
Hur som helst, efter ett tag vande man sig vid att bli bedömd och fann sina egna villkor för bedömningen. Man lärde sig att skita i och att gå sin egen väg. För att det var ändå ingen idé att försöka göra alla nöjda. Jag är inte skapt efter den mall som gällde för små tjejer på 90-talet, så är det bara och det insåg jag till slut.
Efter några sockersöta år med Date-parfym, FRIDA, Vecko-Revyn, Absolute Music, Vällingby Centrum, Ace of Base, eurodisco och sova-över, innan man blev tonåring men inte längre var en liten pluttiflicka, började jag högstadiet. Detta var pre-Ricki Lake .
Trots att mamma köpte Levisjeans, Filaskor och Championtröja kändes det inte bra. Jag kände inte att jag kunde ta den platsen som min person krävde. Jag passade inte in och kunde inte anpassa mig. Kan inte nu heller.
Jag blev punkare! Jag var kompis med alla och ingen, men jag var i varje fall inte osynlig.
Jag hade egna, äldre, trasiga kompisar från de södra förorterna. Jag var rebell och upprorisk som fan. Jag hittade på en massa sattyg men förstörde inte (bara lite) och var inte taskig mot någon (och om jag var det så är det inte bra).
Jag hade ett spännande, farligt liv, skolan var bara en förvaringsplats dagtid. Som ett slags dagis fast med tvång.
Jag gjorde mitt bästa för att uthärda, hittade på saker för att det skulle bli kul. Snodde cigg av farsan, blev livrädd när den enda läraren som jag hade en relation till hotade att skvallra.
Åren 1996-2006 är de sämsta i mitt liv. Finns inga positiva minnen därifrån, bara en massa spring i ett ekorrhjul. Jag köpte en hund, fina Aicha, hon är det enda positiva som hände under den här perioden.
Annars bara destruktivitet. Jag gick fram som en trimmad bulldozer, körde över allt och alla, sket i allt, ville bara vidare och ut. Kunde inte stanna. Tillhörde ingen och kunde inte tillhöra någon.
I januari 2007 träffade jag min man. Något hände, han gjorde någonting med mig. Han lät mig tillhöra honom och han tillhörde mig till hundra procent. Jag kände instinktivt, från vårt första möte, att jag kunde lita på honom och att han skulle kämpa för mig. Han gav mig allt jag ville ha, men jag kunde aldrig sätta mig på honom eller köra över honom. Hans temperament skrämde mig, satte mig på plats. Han var så lik pappa.
Man måste tillhöra någon, det hör till människans natur. Man kan inte bara flacka runt och hänga runt, då söker man sig automatiskt till andra tryggheter. Har man ingen tillhörighet måste man ha en snuttefilt.
Jag tillhör min familj, min man, mitt (mina snart) barn, min mamma och pappa, min mans familj. Jag kan inte göra någonting som inte skulle accepteras av min tillhörighet och vill inte göra det heller. Jag är gärna till lags om jag får kärlek och trygghet tillbaka. Hemma med familjen är jag ingen rebell, utan anpassar mig, för jag får ändå det jag vill ha. Utanför flocken blir jag punkare igen, kan inte anpassa mig till andras värderingar, till att andra ska sätta upp reglerna för hur jag ska vara och fungera.
Ett problem, visst. Jag har många konflikter på mitt samvete. Men ingen jävel får sätta sig på mig eller någon annan, inga mobbartyper eller låstaschefer ska komma till mig och diktera villkoren. Sån är jag på gott och på ont, och jag hoppas att min son blir så med.
Visst, det kostar mycket att köra sitt eget race, du får bekosta soppan själv och pajar bilen har du ingen som hjälper dig att laga den.
Men så länge man har tryggheten i sin lilla familj tar man sig hem ändå på något sätt.
Kärlek botar allt
Kollade in Lyxfällan igår. Handlade om en tjej som var på glid. Eftersom stor-paschan ville sova nanny typ tio över nio så stängde jag av tv:n och skulle kolla in avsnittet på TV3-play idag istället.
Jag kom inte så långt, utan fastnade istället på sidan där tittarna får lämna sina kommentarer.
Jag tycker inte om att dissa mina medmänniskor, men Herregud, vad folk är enfaldiga!
Cirka 70 % av kommentarerna handlade om den stackars tjejens språk. Behöver jag tillägga att signaturerna var typ "Maud", "fru Nilsson", "Eva Bergqvist" osv. Gamla ruggugglor alltså.
Andra kommentarer handlade om att hon skulle "växa upp", "sluta vara barnslig", "sluta röka" osv.
(Det är så jädrans trist när den äldre generationen, istället för att omvandla sin låååååååånga livserfarenhet till klokhet och hjälpa oss 80-talister på glid istället vill trycka på de små detaljerna som de tror är orsaken till vårt misslyckande.)
En av kommentarerna var att Elin minsann måste styra upp sitt språk om hon ska bli mamma. En mammas (förälders)främsta uppgift är att lära sitt barn hur man lever livet. Och till livet hör svordomar, jävelskap, bråk, tårar, tragedier, ångest med mera.
Jag svär som en borstbindare (min man med), jag har gått in i helvetet och ut igen, jag har gjort sjukt dumma saker som jag ångrar men det är det som gör mig till en bra mamma. Det har gjort att jag har högt i tak och är förlåtande.
Jag tyckte för övrigt inte, av det jag såg av programmet, att hennes sätt att prata var fel. Hon artikulerade fint, var tydlig, tittade den hon pratade med i ögonen, alltså KOMMUNICERADE.
(Det finns värre avarter som har varit med i Lyxfällan om man säger så. Till exempel killen i förra veckan som hade alla Disneyfilmer utom Lejonkungen 32. Nu snackar vi ALLA Disneyfilmer, inte bara de man känner till.)
Det som är skrämmande är väl snarare folk som inte klarar av att hålla en konversation eller framföra sitt budskap genom tal. Jag känner personligen ett antal människor som inte besitter talets gåva och det är ett problem för dem på riktigt. Kan man inte snacka är man ganska körd tyvärr.
INGEN människa hamnar i Elins situation för att hon svär, röker, festar (ok, möjligtvis). En person hamnar i en sådan situation för att det finns ett stort jävla hål i hjärtat. Alla dumheter är bara symptom på en tjej som är riktigt ledsen och tom.
Det Elin behöver, enligt doktor Dedong, är Kärleken från en man.
En karl som hon respekterar, som ställer krav på henne och samtidigt ger henne så mycket kärlek och tilltro att hon tycker att det är värt att ändra på sig. En man som är hård som sten och mjuk som smör, som har stora händer, långa armar och ett tillräckligt temprament för att man ska välja sina krig. Och ett hjärta så stort att det ibland inte får plats i kroppen på han.
Jag vet, av egen erfarenhet, att tough love är det enda botemedlet mot destruktivt leverne. Inget annat hjälper, ingen mamma, pappa, kompisar, psykologer, terapeuter, Lyxfällan, you name it. Kärlek kan få folk att göra vad som helst.
Jag slutade med alla dumheter när jag träffade min man. Jag vill absolut inte påstå att jag har blivit en bättre människa, men definitivt mer balanserad och trygg. Och jag känner att min son är trygg, vilket är det viktigaste.
Så om jag fick bestämma här i världen, skulle jag vilja att människor använder sin klokhet istället för enfaldighet och fattar att saker och ting är mer komplexa än att en dom kan avfällas i en mening på en chatsida.
Det är fult att sparka på någon som redan ligger.
Jag kom inte så långt, utan fastnade istället på sidan där tittarna får lämna sina kommentarer.
Jag tycker inte om att dissa mina medmänniskor, men Herregud, vad folk är enfaldiga!
Cirka 70 % av kommentarerna handlade om den stackars tjejens språk. Behöver jag tillägga att signaturerna var typ "Maud", "fru Nilsson", "Eva Bergqvist" osv. Gamla ruggugglor alltså.
Andra kommentarer handlade om att hon skulle "växa upp", "sluta vara barnslig", "sluta röka" osv.
(Det är så jädrans trist när den äldre generationen, istället för att omvandla sin låååååååånga livserfarenhet till klokhet och hjälpa oss 80-talister på glid istället vill trycka på de små detaljerna som de tror är orsaken till vårt misslyckande.)
En av kommentarerna var att Elin minsann måste styra upp sitt språk om hon ska bli mamma. En mammas (förälders)främsta uppgift är att lära sitt barn hur man lever livet. Och till livet hör svordomar, jävelskap, bråk, tårar, tragedier, ångest med mera.
Jag svär som en borstbindare (min man med), jag har gått in i helvetet och ut igen, jag har gjort sjukt dumma saker som jag ångrar men det är det som gör mig till en bra mamma. Det har gjort att jag har högt i tak och är förlåtande.
Jag tyckte för övrigt inte, av det jag såg av programmet, att hennes sätt att prata var fel. Hon artikulerade fint, var tydlig, tittade den hon pratade med i ögonen, alltså KOMMUNICERADE.
(Det finns värre avarter som har varit med i Lyxfällan om man säger så. Till exempel killen i förra veckan som hade alla Disneyfilmer utom Lejonkungen 32. Nu snackar vi ALLA Disneyfilmer, inte bara de man känner till.)
Det som är skrämmande är väl snarare folk som inte klarar av att hålla en konversation eller framföra sitt budskap genom tal. Jag känner personligen ett antal människor som inte besitter talets gåva och det är ett problem för dem på riktigt. Kan man inte snacka är man ganska körd tyvärr.
INGEN människa hamnar i Elins situation för att hon svär, röker, festar (ok, möjligtvis). En person hamnar i en sådan situation för att det finns ett stort jävla hål i hjärtat. Alla dumheter är bara symptom på en tjej som är riktigt ledsen och tom.
Det Elin behöver, enligt doktor Dedong, är Kärleken från en man.
En karl som hon respekterar, som ställer krav på henne och samtidigt ger henne så mycket kärlek och tilltro att hon tycker att det är värt att ändra på sig. En man som är hård som sten och mjuk som smör, som har stora händer, långa armar och ett tillräckligt temprament för att man ska välja sina krig. Och ett hjärta så stort att det ibland inte får plats i kroppen på han.
Jag vet, av egen erfarenhet, att tough love är det enda botemedlet mot destruktivt leverne. Inget annat hjälper, ingen mamma, pappa, kompisar, psykologer, terapeuter, Lyxfällan, you name it. Kärlek kan få folk att göra vad som helst.
Jag slutade med alla dumheter när jag träffade min man. Jag vill absolut inte påstå att jag har blivit en bättre människa, men definitivt mer balanserad och trygg. Och jag känner att min son är trygg, vilket är det viktigaste.
Så om jag fick bestämma här i världen, skulle jag vilja att människor använder sin klokhet istället för enfaldighet och fattar att saker och ting är mer komplexa än att en dom kan avfällas i en mening på en chatsida.
Det är fult att sparka på någon som redan ligger.
En höstbetraktelse från Hummelmoravägen
När man går längs Hummelmoravägen iklädd ett par ärvda tights vars resår har torkat (knastrar) funderar man på hur det var på den gamla goda tiden då man kunde ha normala kläder på sig.
När benen har blivit en decimeter kortare för att tightsen har kasat ner i grenen funderar jag på hur jag ska få upp dem till rätt nivå igen på ett anständigt vis.
Hela Viksjö är på väg till skolan för att lämna sina barn så Hummelmoravägen är vid denna tid på dygnet hårt trafikerad. (Varför man tar bilen för att lämna sitt barn som går i skolan/dagis tio minuter bort är ett mysterium men jag låter det va. Alla kan ju inte vara lika hurtiga och atletiska som jag och lill-Paschan.)
Hela Viksjö kommer att se när jag drar upp koftan, greppar den förtorkade linningen på tightsen med båda händerna, ställer mig på tå och drar upp dem över jättemagen.
Min son går tio meter bakom mig, siktar in sig som en missil på de en decimeter djupa DIKENA som kantar gångvägen. Han behöver ett par vadarstövlar. Mamma orkar inte tjafsa och jaga honom och skrika för att han inte ska forcera dikena. Han är det barnet som har flest extrabyxor i sin låda på dagis.
Jag och min käresta var i Kista Galleria igår. Jag skulle in på HM bara för att kvittera ut två flaskor hårbalsam mot min KUPONG på 50 kr som jag efter att ha gynnat dem med ca 5000 kronor gjort mig förtjänt av. (När man baserar sina inköp på kuponger är det fan Lyxfällan nästa.)
Då såg jag alla underbara små klänningar i fina och höstiga nyanser och tyger. Det var nästan som om man fick flashbacks från skoltiden när höstterminen började och allt var nytt, nytt, nytt. Nytt pennfodral, ny kalender, ny ryggsäck, nytt sudd. Nya ambitioner som blev nya besvikelser. (Fanns det inga bra lärare på 90-talet? Bara Mårten var bra.)
Jag älskar hösten för den kommer alltid med något nytt. Våren är dammig och jobbig, vintern behövs inte kommenteras alls, sommaren är förjävligt svettig och långtråkig... men hösten...
Det luktar gott och luften är ren. Man fryser lagom mycket och det blir kulet på kvällarna och mysigt att tända ljus.
Ambitionerna är bara verkliga. På sommaren är ambitionerna overkliga och orealistiska. Det är ingen verklighet. Semester är inte verklighet för personer med ambitioner eller ADHD. Arbeta och röra sig framåt är härligt. Äkta trötthet är skönare än slöhet. Lättja ger ångest.
Hur som helst. Vad underbart det ska bli att köpa nya kläder och ha slimfitjeans igen! På outlet har de två par Cheap Mondays för 400 spänn! Som taget! Jag ska köpa fyra par. Och sen har jag en massa fina gamla kläder som jag inte hunnit tröttna på än.
Och ansiktet kommer att bli normalt. Ögonbrynen kommer att bli plockade. Hår ska tas bort. Jag ska ut och gå med min bebis!
En graviditet känns som en evighet, en lång varm sommar, tråkig, understimulerad, trött, pressad för att man inte orkar göra någonting, ingen stress förutom tillbaka till sängen. Kan man inte få vara en känguru, som föder sitt barn en centimeter långt och förvarar det i en magväska tills det är moget? Fatta hur barnvagnsmodellerna skulle se ut om det fungerade så. Bugaboos fruktskålar skulle ju liksom kännas sådär. Jag fick en ärvd Emmaljunga stor som skeppet Vasa av min vän Sandra (puss!). Där ska bebisen glida tryggt och stort.
Jag vill ha en Volvo XC90. Där ska hela familjen glida fram tryggt och säkert en halvmeter ovan mark.
Kanske kommer att bli svår att komma upp i med slimfitjeans och stilettklackar. Men livet som rörelsehindrad är jag med på, men snart ska jag vara rörelsehindrad med stil!
När benen har blivit en decimeter kortare för att tightsen har kasat ner i grenen funderar jag på hur jag ska få upp dem till rätt nivå igen på ett anständigt vis.
Hela Viksjö är på väg till skolan för att lämna sina barn så Hummelmoravägen är vid denna tid på dygnet hårt trafikerad. (Varför man tar bilen för att lämna sitt barn som går i skolan/dagis tio minuter bort är ett mysterium men jag låter det va. Alla kan ju inte vara lika hurtiga och atletiska som jag och lill-Paschan.)
Hela Viksjö kommer att se när jag drar upp koftan, greppar den förtorkade linningen på tightsen med båda händerna, ställer mig på tå och drar upp dem över jättemagen.
Min son går tio meter bakom mig, siktar in sig som en missil på de en decimeter djupa DIKENA som kantar gångvägen. Han behöver ett par vadarstövlar. Mamma orkar inte tjafsa och jaga honom och skrika för att han inte ska forcera dikena. Han är det barnet som har flest extrabyxor i sin låda på dagis.
Jag och min käresta var i Kista Galleria igår. Jag skulle in på HM bara för att kvittera ut två flaskor hårbalsam mot min KUPONG på 50 kr som jag efter att ha gynnat dem med ca 5000 kronor gjort mig förtjänt av. (När man baserar sina inköp på kuponger är det fan Lyxfällan nästa.)
Då såg jag alla underbara små klänningar i fina och höstiga nyanser och tyger. Det var nästan som om man fick flashbacks från skoltiden när höstterminen började och allt var nytt, nytt, nytt. Nytt pennfodral, ny kalender, ny ryggsäck, nytt sudd. Nya ambitioner som blev nya besvikelser. (Fanns det inga bra lärare på 90-talet? Bara Mårten var bra.)
Jag älskar hösten för den kommer alltid med något nytt. Våren är dammig och jobbig, vintern behövs inte kommenteras alls, sommaren är förjävligt svettig och långtråkig... men hösten...
Det luktar gott och luften är ren. Man fryser lagom mycket och det blir kulet på kvällarna och mysigt att tända ljus.
Ambitionerna är bara verkliga. På sommaren är ambitionerna overkliga och orealistiska. Det är ingen verklighet. Semester är inte verklighet för personer med ambitioner eller ADHD. Arbeta och röra sig framåt är härligt. Äkta trötthet är skönare än slöhet. Lättja ger ångest.
Hur som helst. Vad underbart det ska bli att köpa nya kläder och ha slimfitjeans igen! På outlet har de två par Cheap Mondays för 400 spänn! Som taget! Jag ska köpa fyra par. Och sen har jag en massa fina gamla kläder som jag inte hunnit tröttna på än.
Och ansiktet kommer att bli normalt. Ögonbrynen kommer att bli plockade. Hår ska tas bort. Jag ska ut och gå med min bebis!
En graviditet känns som en evighet, en lång varm sommar, tråkig, understimulerad, trött, pressad för att man inte orkar göra någonting, ingen stress förutom tillbaka till sängen. Kan man inte få vara en känguru, som föder sitt barn en centimeter långt och förvarar det i en magväska tills det är moget? Fatta hur barnvagnsmodellerna skulle se ut om det fungerade så. Bugaboos fruktskålar skulle ju liksom kännas sådär. Jag fick en ärvd Emmaljunga stor som skeppet Vasa av min vän Sandra (puss!). Där ska bebisen glida tryggt och stort.
Jag vill ha en Volvo XC90. Där ska hela familjen glida fram tryggt och säkert en halvmeter ovan mark.
Kanske kommer att bli svår att komma upp i med slimfitjeans och stilettklackar. Men livet som rörelsehindrad är jag med på, men snart ska jag vara rörelsehindrad med stil!
Sagan om Fredrik och Filippa eller Djävulens advokat
Alla bara gnäller på Försäkringskassan! Jag med, eftersom de inte godkände min sjukskrivning och jag har stått utan inkomst två månader av sommaren. Det är klart att jag var asförbannad på dem och tyckte att de var cyniska svin som inte beviljar en stackars värkbruten gravid kvinna sjukpenning!
Men det är ju liksom inte deras fel. Det är ju mr Reinfeldt som vill att det ska vara så.
Om lilla Filippa skulle vara förskollärare, bli gravid, få foglossning och inte kunna jobba mer, inte spelar väl det någon roll för Freddan och Filippa. De behöver inte Försäkringkassan futtiga utbetalningar, vad gör 16 000 i månaden för skillnad när man cashar in lika mycket som vår stadminister (har inte en aning om vad han tjänar men jag gissar på sexsiffriga belopp).
Filippa tog säkert ut typ två dagar i veckan när hon var föräldraledig eftersom Fredde tjänar så mycket. Deras barn är ju stora nu, men jag svär på att de inte tagit ut en enda lägstanivådag (190 kr om dan för att vara hemma med sitt barn för de som inte vet).
Om jag skulle vara dem skulle jag ta ut de dagarna och skänka till typ Stadsmissionen eller nåt.
Fast då skulle väl de kräva något i gengäld, typ att pundarna pantar deras pantburkar eller låter sig fotograferas för Situation Stockholm när de gör high five med Freddan. Alla ska ju få tjäna sina pengar, även om man inte klarar av basala mänskliga behov typ hygien eller födointag. Rätt ska va rätt.
Nej, när man pratar med Försäkringskassan är det nästan som om att de har dåligt samvete för att de måste vara Djävulens advokat. De är alltid snälla och alltid på din sida. Aldrig att de är otrevliga eller dryga eller inte orkar förklara. De är så duktiga och har svar på alla frågor. Och säger någon av dem något tokigt så kan någon annan förklara varför det blev så.
De har till och med namn (för och efternamn), direktnummer och vet vem du är.
De tittar på ditt ärende fastän du inte hört av dig på länge. Säkert är det Stasi-Fredde som har sagt åt dem att de ska ha björnkoll på alla hjonen så att de inte kan suga ut en enda krona för mycket av Fredde och Filippa och deras grannar i Saltsjöbaden (?). Men ändå, det känns fint att det är någon som är snäll, bryr sig, har koll och förstår dig när man är gravid, förvirrad, tung i kropp och hjärta och dessutom PANK.
Stackars Försäkringskassan, de är inte ondskefulla även om man ibland tror det. De är bara tvungna att göra som de blir tillsagda. De är de som får ta skiten fastän de egentligen vill ge dig allt de kan.
Undrar vad som skulle hända om Fredde fick till exempel en hjärnblödning i sitt långa huvud. Inte för att jag önskar honom det, han är säkert så älskad av Filippa och pojkarna och är säkert en jättefin man och pappa när de hinner ses. Men OM det Gud förbjude skulle hända, då skulle ju han också få leva på FK. Och jag tror att de har ett inkomsttak. Men å andra sidan skulle ju de kunna leva på Filippas lön.
Förresten, när jag googlade efter en bild på familjen Reinfeltd där alla är iklädda Kanada Goose-jackor som jag såg i nån skvallerblaska någon gång (för att illustrera hur man ICKE kan ekipera sina ungar om man är sjukskriven och dessutom inte får någon ersättning) hittade jag en massa bilder och sånt om att Fredde är heroinkung eller nåt? Kan någon förklara detta för mig? Vad har F med heroin att göra?
Men det är ju liksom inte deras fel. Det är ju mr Reinfeldt som vill att det ska vara så.
Om lilla Filippa skulle vara förskollärare, bli gravid, få foglossning och inte kunna jobba mer, inte spelar väl det någon roll för Freddan och Filippa. De behöver inte Försäkringkassan futtiga utbetalningar, vad gör 16 000 i månaden för skillnad när man cashar in lika mycket som vår stadminister (har inte en aning om vad han tjänar men jag gissar på sexsiffriga belopp).
Filippa tog säkert ut typ två dagar i veckan när hon var föräldraledig eftersom Fredde tjänar så mycket. Deras barn är ju stora nu, men jag svär på att de inte tagit ut en enda lägstanivådag (190 kr om dan för att vara hemma med sitt barn för de som inte vet).
Om jag skulle vara dem skulle jag ta ut de dagarna och skänka till typ Stadsmissionen eller nåt.
Fast då skulle väl de kräva något i gengäld, typ att pundarna pantar deras pantburkar eller låter sig fotograferas för Situation Stockholm när de gör high five med Freddan. Alla ska ju få tjäna sina pengar, även om man inte klarar av basala mänskliga behov typ hygien eller födointag. Rätt ska va rätt.
Nej, när man pratar med Försäkringskassan är det nästan som om att de har dåligt samvete för att de måste vara Djävulens advokat. De är alltid snälla och alltid på din sida. Aldrig att de är otrevliga eller dryga eller inte orkar förklara. De är så duktiga och har svar på alla frågor. Och säger någon av dem något tokigt så kan någon annan förklara varför det blev så.
De har till och med namn (för och efternamn), direktnummer och vet vem du är.
De tittar på ditt ärende fastän du inte hört av dig på länge. Säkert är det Stasi-Fredde som har sagt åt dem att de ska ha björnkoll på alla hjonen så att de inte kan suga ut en enda krona för mycket av Fredde och Filippa och deras grannar i Saltsjöbaden (?). Men ändå, det känns fint att det är någon som är snäll, bryr sig, har koll och förstår dig när man är gravid, förvirrad, tung i kropp och hjärta och dessutom PANK.
Stackars Försäkringskassan, de är inte ondskefulla även om man ibland tror det. De är bara tvungna att göra som de blir tillsagda. De är de som får ta skiten fastän de egentligen vill ge dig allt de kan.
Undrar vad som skulle hända om Fredde fick till exempel en hjärnblödning i sitt långa huvud. Inte för att jag önskar honom det, han är säkert så älskad av Filippa och pojkarna och är säkert en jättefin man och pappa när de hinner ses. Men OM det Gud förbjude skulle hända, då skulle ju han också få leva på FK. Och jag tror att de har ett inkomsttak. Men å andra sidan skulle ju de kunna leva på Filippas lön.
Förresten, när jag googlade efter en bild på familjen Reinfeltd där alla är iklädda Kanada Goose-jackor som jag såg i nån skvallerblaska någon gång (för att illustrera hur man ICKE kan ekipera sina ungar om man är sjukskriven och dessutom inte får någon ersättning) hittade jag en massa bilder och sånt om att Fredde är heroinkung eller nåt? Kan någon förklara detta för mig? Vad har F med heroin att göra?
Perspektiv på jävligheten
När jag tycker att livet känns för jävligt, långsamt, smärtsamt, tråkigt, orättvist och bitterheten står med näsan tryckt mot de skitiga fönsterrutorna brukar jag ta till min visuella tidsmaskin.
Det är ett jättesmart knep som jag uppfann när jag födde min son och allt var pest. Eller rättare sagt, knepet kom till mig som en slags ohyra och släppte inte taget.
Knepet går ut på att visualisera sig själv till 1600-talet. Det funkar också att visualisera sig själv till valfritt land söder om Sahara, men addera då värmen. Och då måste du välja att tillhöra de fattiga delen av befolkningen, det funkar inte att välja övre medelklass med AC, tjänstefolk och korruptionspengar. Väljer du Sverige kan du ta vilken klass som helst, men du får inte visualisera dig längre fram än till 1920 ca.
Så...
Jag lever på ett soldattorp någonstans i Sverige. Det är vinter (för det är det för det mesta). Jag är 29 år, och har cirka 11 år kvar av mitt liv.
Min man är inte hemma, han har gått i fält och lämnat mig på torpet med mina sju barn. Tre av mina barn är änglar, det blev de innan de fyllde tre år. Jag tänker på dem varje dag, särskilt när jag känner mitt åttonde barn leva rövare i magen. Jag ska föda om tre veckor. Jag är rädd inför förlossningen. Tänk om inte barnmorskan hinner hit i tid, tänk om jag inte överlever förlossningen? Mitt äldsta barn är 10 år, han kan klara sig, men vad händer med de andra två, sex och två år gamla? Det blir väl fattighuset i bästa fall.
När jag födde mitt första barn sprack mitt underliv. Jag fick salvor och örter att stoppa mellan benen, men det tog flera månader innan såren läkte. Arbetet på gården var en pina, men jag var tvungen. Jag luktade as, det var omöjligt att hålla rent. Men pojken klarade sig, han är tio år nu.
Mitt andra barn föddes dött. Hon hann aldrig skrika ens. Mitt tredje barn blev också en ängel, en dag när jag kom tillbaka från korna var han död. Men hann var klen den pojken, jag blev inte överraskad. Sen kom storflickan, sex år nu, stark som jag. Efter henne en flicka till, stor och stark men Gud tog henne ändå. Hon blev sparkad av en häst i höften och efter en månad dog hon. Efter det får inga av mina barn gå i närheten av stora djur med hovar, inte ens vår snälla lilla ko.
En liten ängel som rann ut i lite blod som om den lilla aldrig hade funnit där. Den lilla ängeln slapp allt lidande.
Och så lilltulle, koltbarnet som rantar runt och storflickan får hålla ordning på. Gud nåde att det händer honom något. Två år och kan och vet allt. Inte rädd för vare sig brunnsgubben, skogsrået eller trollen. Tur att storflickan är så stor och duktig nu.
Åtta graviditeter och sju förlossningar har min kropp gått igenom. Arbete från gryning till solnedgång. Missväxt, svält och misshandel. Min kropp är märkt av kylan, svälten, smutsen och rädslan för döden och allt annat som du inte kan hålla borta hur noga du än reglar igen dörren om kvällen. Sorgen över mina döda barn och min man som kanske inte kommer tillbaka.
Jag har fått ett brev från han. Han skrev tappert, men det han berättar om sjukdomarna och svälten oroar mig. Det verkar som om de inte ens har mött fienden, och mannarna har redan börjat dö. Jag ber till Gud varje dag att han ska komma hem. Annars blir det fattighuset om jag inte kan hitta en ny man att gifta mig med. Kärlek har jag inte råd att unna mig, jag måste tänka på mina barn.
Jag vaknar av att tuppen gal. Det är kolmörkt. Jag har ett litet ljus som jag tänder, mina ögon vänjer sig snabbt. Barnen sover fortfarande. Lillpojken fick brännsvinssudden igår, han sover oroligt, särskilt när han är hungrig, och jag kan inte ha en gnällig unge rännandes runt benen när jag mjölkar. Jag vill att barnen ska sova så länge som möjligt, färre vakna timmar av hunger.
Vi har ingen mat just nu eftersom det är vinter och skörden på vår lilla jordplätt slog dåligt i år. Eftersom jag fått svår värk när jag är gravid tar det längre tid för mig att bruka vår lilla jordplätt. Storpojken går på granngården så han kan inte hjälpa mig. Varje barn känns som en förbannelse, ännu en graviditet som försvårar för oss andra, ännu en mun att mätta, kanske ännu en sorg över ett barn man inte får behålla. En förbannelse som man älskar in i benet.
På morgonen är värken värst. Kylan och den hårda sängen gör det till en pina att stiga upp. Fort att tända i spisen, knacka hål på iskorpan i vattenspannen. Det ska vara någorlunda varm när barnen vaknar.
Efter en timme är det varmt i köket där vi också sover. Vi värmer varandra när inte elden gör det. Ingen av oss har frusit ihjäl. Men risken finns, finns inte jag finns inget kök och ingen värme... Barnen kan splittras om jag dör och då vet ingen vad som händer dem. Därför är jag rädd för att föda. Smärtan överlever jag, mina tänder värker varje dag, hela kroppen värker jämt av kylan och arbetet.
Det enda jag önskar är att mina barn överlever mig och får det bättre än mig.
Sådär ja. Nu måste vi bli färdiga med tidsresan för idag. Vad otroligt skönt att jag sitter här och lossar fogarna på min bekväma datastol och förmedlar mig för resten av... ja... mina tre läsare. Och min man ligger i soffan bredvid och tjatar om nån fotbollsmatch. Och lillpaschan ligger i ren pyamas i rena lakan med magen full av kyckling och välling och snusar med elefanten och tigern. Och ingen är rädd, fryser, håller på att dö eller är dödshungrig. Och våndan finns bara där som en liten extra krydda i den annars perfekta och trygga vardagen.
Tack Gud att jag föddes i Sverige 1982!
Efter en timme är det varmt i köket där vi också sover. Vi värmer varandra när inte elden gör det. Ingen av oss har frusit ihjäl. Men risken finns, finns inte jag finns inget kök och ingen värme... Barnen kan splittras om jag dör och då vet ingen vad som händer dem. Därför är jag rädd för att föda. Smärtan överlever jag, mina tänder värker varje dag, hela kroppen värker jämt av kylan och arbetet.
Det enda jag önskar är att mina barn överlever mig och får det bättre än mig.
Sådär ja. Nu måste vi bli färdiga med tidsresan för idag. Vad otroligt skönt att jag sitter här och lossar fogarna på min bekväma datastol och förmedlar mig för resten av... ja... mina tre läsare. Och min man ligger i soffan bredvid och tjatar om nån fotbollsmatch. Och lillpaschan ligger i ren pyamas i rena lakan med magen full av kyckling och välling och snusar med elefanten och tigern. Och ingen är rädd, fryser, håller på att dö eller är dödshungrig. Och våndan finns bara där som en liten extra krydda i den annars perfekta och trygga vardagen.
Tack Gud att jag föddes i Sverige 1982!
Älskade kundtjänst
Av alla räkningar man betalar till diverse företag varje månad (ComHem, facket, försäkringsbolagen osv) måste ju en del av avgiften gå till administrativa kostnader. De som JOBBAR på de här företagen måste ju ha lön varje månad som alla andra. Typ alla ekonomer, tekniker, personalansvariga och KUNDTJÄNST.
Jo, kundtjänstemännen får nog lön de med. Men det måste vara väldigt dåligt betalt.
När man ringer ComHem till exempel så hör man på kundtjänsternas röster att de inte är en dag över 13 år gamla. Man märker på deras sätt att uttrycka sig att de inte är vana vid att prata med vuxna människor.
Hur mycket får man tjäna när man är 13 år i Sverige? Och hur mycket får man jobba utan att det räknas som barnarbete? Det är nog därför de kan och vet så lite, de är säsongsarbetare! Det är därför man ibland inte ens kommer fram, säsongen är helt enkelt slut. Av samma anledning har inte kundtjänsten öppet sent på kvällen, eftersom de som arbetar där måste lägga sig tidigt eftersom de ska till skola eller dagis tidigt nästa dag. Kvällsbestyren, till exempel badning, välling, saga och nattning tar ju också en del tid i anspråk. Det vet ju jag som är småbarnsförälder.
Man kanske skulle se till att lillpaschan fick ett extraknäck på ComHems kundtjänst. För att dryga ut lägstanivådagarna. Eftersom Järfälla kommun bara erbjuder barnomsorg 15 timmar i veckan till barn som har småsykon hemma skulle ju detta vara ett ypperligt tillfälle för lillkillen att bidra till försörjningen. Jag ska maila lillens CV till ComHems personalavdelning, har vi lite tur kan han ju ta sin Bobbycar dit för en intervju!
Nu finns ju som tur den röststyrda kundtjänsten att tillgå. Det är väldigt ekonomiskt gynnsamt för företagen att anställa en telefonsvarare istället för en fysiksk person, eftersom telefonsvarare inte behöver företagshälsa. Kunderna kan få utlopp för all sin frustation över kanaler, bredband och saltade räkningar. Vilka förolämpningar, svordomar, könsord och hot telefonsvararen än utsätts för så svarar den alltid med samma vänliga stämma: "Vill du beställa Payperview?" "NEEEEJ, för helvete!" Och så bryts samtalet eftersom telefonlinjen havererar.
Många företag skulle tjäna på att införa volontärarbete på kundtjänsten. För då skulle ju bara sanna eldsjälar engagera sig. Jag till exempel, börjar bli en sann eldsjäl, en kundtjänsternas martyr. Om jag vann på triss skulle jag nog starta någon slags jour för människor som behöver någon att prata med efter ett samtal med kundtjänst.
Eller börja arbeta gratis på kundtjänst och bli den bästa kundtjänstaren i världen, dra upp yrkets status och placera det i samma fack som läkare, advokater med flera. En legitimation skulle införas. Liza Khannoussi, leg. kundtjänst.
Men det bästa skulle ju vara om jag som kund kunde välja bort den här kostnaden för administrativa tjänster på min faktura. Eftersom jag ändå måste göra hela jobbet själv menar jag. Fakturera mig själv, lösa mina egna tekniska problem och så vidare. Solids kundtjänst har jag hittills ringt sex gånger och skickat två mail och problemet är ändå inte löst. Varken Emma, Helena eller Åsa har kunnat knäcka nöten än. (återbetalning av felaktig dragning från autogiro)
Nu kopplar jag mig själv till felanmälan.
Tack och välkommen åter!
(Vi ringer snart upp dig så att du kan delta i vår automatiska kundundersökning. Det tar bra en minut och dina svar är viktiga för oss.)
Jo, kundtjänstemännen får nog lön de med. Men det måste vara väldigt dåligt betalt.
När man ringer ComHem till exempel så hör man på kundtjänsternas röster att de inte är en dag över 13 år gamla. Man märker på deras sätt att uttrycka sig att de inte är vana vid att prata med vuxna människor.
Hur mycket får man tjäna när man är 13 år i Sverige? Och hur mycket får man jobba utan att det räknas som barnarbete? Det är nog därför de kan och vet så lite, de är säsongsarbetare! Det är därför man ibland inte ens kommer fram, säsongen är helt enkelt slut. Av samma anledning har inte kundtjänsten öppet sent på kvällen, eftersom de som arbetar där måste lägga sig tidigt eftersom de ska till skola eller dagis tidigt nästa dag. Kvällsbestyren, till exempel badning, välling, saga och nattning tar ju också en del tid i anspråk. Det vet ju jag som är småbarnsförälder.
Man kanske skulle se till att lillpaschan fick ett extraknäck på ComHems kundtjänst. För att dryga ut lägstanivådagarna. Eftersom Järfälla kommun bara erbjuder barnomsorg 15 timmar i veckan till barn som har småsykon hemma skulle ju detta vara ett ypperligt tillfälle för lillkillen att bidra till försörjningen. Jag ska maila lillens CV till ComHems personalavdelning, har vi lite tur kan han ju ta sin Bobbycar dit för en intervju!
Nu finns ju som tur den röststyrda kundtjänsten att tillgå. Det är väldigt ekonomiskt gynnsamt för företagen att anställa en telefonsvarare istället för en fysiksk person, eftersom telefonsvarare inte behöver företagshälsa. Kunderna kan få utlopp för all sin frustation över kanaler, bredband och saltade räkningar. Vilka förolämpningar, svordomar, könsord och hot telefonsvararen än utsätts för så svarar den alltid med samma vänliga stämma: "Vill du beställa Payperview?" "NEEEEJ, för helvete!" Och så bryts samtalet eftersom telefonlinjen havererar.
Många företag skulle tjäna på att införa volontärarbete på kundtjänsten. För då skulle ju bara sanna eldsjälar engagera sig. Jag till exempel, börjar bli en sann eldsjäl, en kundtjänsternas martyr. Om jag vann på triss skulle jag nog starta någon slags jour för människor som behöver någon att prata med efter ett samtal med kundtjänst.
Eller börja arbeta gratis på kundtjänst och bli den bästa kundtjänstaren i världen, dra upp yrkets status och placera det i samma fack som läkare, advokater med flera. En legitimation skulle införas. Liza Khannoussi, leg. kundtjänst.
Men det bästa skulle ju vara om jag som kund kunde välja bort den här kostnaden för administrativa tjänster på min faktura. Eftersom jag ändå måste göra hela jobbet själv menar jag. Fakturera mig själv, lösa mina egna tekniska problem och så vidare. Solids kundtjänst har jag hittills ringt sex gånger och skickat två mail och problemet är ändå inte löst. Varken Emma, Helena eller Åsa har kunnat knäcka nöten än. (återbetalning av felaktig dragning från autogiro)
Nu kopplar jag mig själv till felanmälan.
Tack och välkommen åter!
(Vi ringer snart upp dig så att du kan delta i vår automatiska kundundersökning. Det tar bra en minut och dina svar är viktiga för oss.)
Vardagsbestyr
Storpaschan och lillpaschan är i simhallen och jag är ensam hemma. Eftersom jag har sovit till tio idag (och alltså inte kan skylla på trötthet) finns vissa saker som bör göras i detta huset.
Bland annat ska jag inviga mitt nya smartmopsystem på övervåningen. Tanken är att dammsugaren aldrig mer ska få komma upp dit. Om ma ska tro Smartmoppstillverkarna så kan smartmoppen klara av all städning själv. Troligtvis kan den passa barnen, reparera trasiga förhållanden, handla, laga mat och beskära träd också.
Med andra ord var RUT-avdraget ett helt onödigt påfund, tänk vad mycket pengar Svea rike skulle dra in på att leverera ett smartmoppskit till alla Sveriges hushåll istället. Jag köpte mitt för 69,50 på City Gross. Ett litet tips bara.
Vidare finns det en tvätt som hänger ute som behöver tas in, vikas och läggas in i skåpen. Hängde ute igår eftersom det var så STRÅLANDE vackert väder. Dessvärre regnade det på natten så nu är väl tvätten sur. Dessutom ligger en skrynklig, halvsur tvätt i maskinen sedan igår och väntar på att hängas.
Men hej, vänta här nu! Varför börjar jag helt plötsligt yra om min TVÄTT och mina städbestyr? Det finns ju världsproblem som behöver lösas! Det finns ju så himla mycket viktiga grejer att diskutera (med sig själv). Troligtvis har vi här bara en indikation på att DET LILLA LIVET är det som trots allt dominerar tankarna.
Det är därför jag försöker förklara på unga och naiva människor, att den dagen du skaffar familj är det slut med världsangemang. Då är det bara familjeengagemang som gäller.
Och det är lika spännande det. Nu funderar jag på hur det ska gå om lillpaschan blir bajsnödig på badet. Han har ju inga vattentäta blöjor idag och är knappast rumsren. (Eller, han säger att nu kommer det bajs, vilket framgår ganska tydligt av ansiktmimiken) Tänk om han bajar i badbyxorna och vad ska storpaschan ta sig till då, om det flyter iväg en bajsklick i poolvågorna? Herreminskapare, vi får hoppas att det går bra.
Eller tänk om lillpaschan halkar på golvkaklet? Jag som inte packade ner hans Timberland-badsandaler (använda en gång).
Nej, nu får jag fan ta och ge mig, nu är det bara ordbajseri på gång. Det här är troligtvis det sämsta blogginlägget hitills.
Jag sparar det enbart för att påminna mina läsare om att inte ens jag är så jävla rolig när det kommer till kritan.
Adjö, smartmoppen väntar.
Duktiga Linn!
Min vän Linn är duktigare än mormor på att styra upp fina saker med sina händer. Hon länkade till sin blogg på min FB-sida och den är fantastisk! Alla måste titta!
http://piffpoff.se
Tänk om man kunde åka bort två veckor och ge Linn nycklarna till huset. Och när man kommer tillbaka har vi inte längre ett IKEA-showroom utan en nordisk/sommarstuga-variant på Tricia Guild/Vänner-Monica. Hokus pokus filiokus!
Om jag hade pengar, hade ensam vuxen-bestämmande-rätt (och inte levde i en fantasivärld) så skulle jag göra Linns läxor OCH betala ett skäligt arvode för lite uppsnyggning här.
Visst är det superpraktiskt att bo granne med IKEA, men det blir ju lite too much fyrkantigt och låtsasträ. Man försöker styra upp med lite personliga detaljer och accesoarer (som min älskling säger) men eftersom vi har flyttat från en tvåa till ett hus så har vi liksom inget att fylla ut spacet med. Vi har fan inga prydnadsgrejer!
Vår nyinköpta jättefina TV-hylla (IKEA såklart) har en massa fack och till och med glasdörrar men dom är helt TOMMA. Vad ska man ställa där liksom?
Linn har gjort om en massa gamla grejer som hon hittat i soprum osv till fina, unika saker (scrapbooksoffan t ex).
Jag hade också en sådan där period, problemet var bara att jag samlade en massa skit med gjorde inte fina grejer av det.
När jag träffade min man stoppade han det här destruktiva beteendet (det värsta "fyndet": en stor svart hund som bajsade inne på nätterna och slet av kylskåpsdörren). Men när vi flyttade ut från tvåan i Hallonbergen återfanns på släpet till tippen bland annat en en meter hög stubbe (?), en stålställning (?), en byrå i gulnad furu med udda knoppar, en brun filt samt en gjutjärnspanna (som jag fortfarande har kvar, min bästa).
Furubyrån hade kunnat bli jättefin med lite engagemang från upphittaren, men EN BRUN FILT? En stubbe? En metallställning? Hur tänkte jag, skulle jag sy en kappa av filten eller?
Och stubben liksom? Kanske hade jag tänkt mig ett enormt sånt där troll man tillverkade när man gick på dagis? En pinne med garnhår och såna där plastögon som pupillerna flyttar runt i?
Frågan är då vad som skulle bli näsan. Ett ihoprullat ex av "Kulturens väv" (Billy Ehn, Studentlitteratur, en klassiker bland lärarstudenter) kanske.
Tänk er själva ett enmeterstroll med dreadlocks och ecstasyblick som står utanför lägenhetsdörren som en Fadde Darwich-vätte. Och inifrån lägenheten hörs dova hundskall och ljudet av en kylskåpsdörr som har faller till golvet.
Välkommen till Bergshöjden!
Kylskåpsmarodören tillsammans med mitt bästa fynd alla kategorier. MC har ingenting med det här att göra.
Stubbtrollet i skala 100:1.
När jag letade efter bilden på stubbtrollet hittade jag den här. Fascinerande eller hur?
http://piffpoff.se
Tänk om man kunde åka bort två veckor och ge Linn nycklarna till huset. Och när man kommer tillbaka har vi inte längre ett IKEA-showroom utan en nordisk/sommarstuga-variant på Tricia Guild/Vänner-Monica. Hokus pokus filiokus!
Om jag hade pengar, hade ensam vuxen-bestämmande-rätt (och inte levde i en fantasivärld) så skulle jag göra Linns läxor OCH betala ett skäligt arvode för lite uppsnyggning här.
Visst är det superpraktiskt att bo granne med IKEA, men det blir ju lite too much fyrkantigt och låtsasträ. Man försöker styra upp med lite personliga detaljer och accesoarer (som min älskling säger) men eftersom vi har flyttat från en tvåa till ett hus så har vi liksom inget att fylla ut spacet med. Vi har fan inga prydnadsgrejer!
Vår nyinköpta jättefina TV-hylla (IKEA såklart) har en massa fack och till och med glasdörrar men dom är helt TOMMA. Vad ska man ställa där liksom?
Linn har gjort om en massa gamla grejer som hon hittat i soprum osv till fina, unika saker (scrapbooksoffan t ex).
Jag hade också en sådan där period, problemet var bara att jag samlade en massa skit med gjorde inte fina grejer av det.
När jag träffade min man stoppade han det här destruktiva beteendet (det värsta "fyndet": en stor svart hund som bajsade inne på nätterna och slet av kylskåpsdörren). Men när vi flyttade ut från tvåan i Hallonbergen återfanns på släpet till tippen bland annat en en meter hög stubbe (?), en stålställning (?), en byrå i gulnad furu med udda knoppar, en brun filt samt en gjutjärnspanna (som jag fortfarande har kvar, min bästa).
Furubyrån hade kunnat bli jättefin med lite engagemang från upphittaren, men EN BRUN FILT? En stubbe? En metallställning? Hur tänkte jag, skulle jag sy en kappa av filten eller?
Och stubben liksom? Kanske hade jag tänkt mig ett enormt sånt där troll man tillverkade när man gick på dagis? En pinne med garnhår och såna där plastögon som pupillerna flyttar runt i?
Frågan är då vad som skulle bli näsan. Ett ihoprullat ex av "Kulturens väv" (Billy Ehn, Studentlitteratur, en klassiker bland lärarstudenter) kanske.
Tänk er själva ett enmeterstroll med dreadlocks och ecstasyblick som står utanför lägenhetsdörren som en Fadde Darwich-vätte. Och inifrån lägenheten hörs dova hundskall och ljudet av en kylskåpsdörr som har faller till golvet.
Välkommen till Bergshöjden!
Kylskåpsmarodören tillsammans med mitt bästa fynd alla kategorier. MC har ingenting med det här att göra.
Stubbtrollet i skala 100:1.
När jag letade efter bilden på stubbtrollet hittade jag den här. Fascinerande eller hur?
Ett mirakel
I augusti var jag och lillkillen ute och flängde på landet med två små gummor (min mamma/hans mormor & min mormor/Hans gammelmormor).
Efter landet-vistelsen uppstod märkliga märken på lillens rygg, långa bruna streck och formationer.
Hans dagisfröken Annika tyckte det såg ut som det gör när man får hårfärg på huden.
Jag försökte tvätta bort dem, men omöjligt. Jag blev orolig och trodde att han fått borrelia/hudcancer/nyupptäckt sjukdom, men eftersom jag inte har tid eller ro att oroa mig glömde jag det spåret med.
Till slut förstod jag!
Det var Gud som hade skrivit sitt namn på hans rygg! Eftersom det var början på Ramadan och familjen Khannoussi i Järfälla inte har fastat på fem år så ville Gud genom vår sons rygg påminna oss om sin existens. Såklart! Inget annat kan vara möjligt!
Min man lovade mig att ta honom till moskén och kolla upp det här med en fackman. Fatta vilken sensation! Jag visste väl att vår son vär ämnad till att bli något speciellt.
När den förbannade kameran dyker upp ska jag ta en bild på miraklet och lägga upp den för beskådan. Tills vidare får ni hålla tillgodo med den här glade mannens köttbit.
Min man frågade mig, efter att vi sett Pirates of Caribbean 17, om sjöjungfrur finns på riktigt.
Vuxna människor kan fråga mig såna saker och ändå bli tagna på allvar, för jag lever under parollen att det som ingen motbevisat existerar. Jag är öppen för alla förslag; spöken, troll, UFOn, att Försäkringskassan ska godkänna min sjukskrivning, att ComHem ska bli hederliga, att Palmes mördare ska åka fast osv.
Utan fantasi, inget hopp. That´s it for now.
Pest eller kolera
Min son har av naturen, Gud eller troligvis sin far (naturen alltså) begåvats med lockigt hår.
Eftersom jag är en svensk mamma gör jag inte som resten av världens mödrar till söner med lockigt hår livet lätt för sig och låter lockarna falla för saxen. Nej, eftersom min sons lockiga, ljusbruna hår är något av ett unikum här i lasseland låter jag det växa.
Typ en gång i veckan är det någon som undrar om det inte är dags att gå till frisören. Men vi står på oss, jag och min man. Som min svärmor säger: pojkens hår är dyrbart i Sverige. Som hans morfar säger: Det finns föräldrar som skulle byta barn med oss för det håret.
Håret måste skötas. Varje dag tortyr och bråk: balsamsprej och borste, annars ser grabben ut som ett penntroll.
Men det är smällar man får ta, vill man att ungen ska va fin får man lida pin helt enkelt.
Men.
Som alla föräldrar har vi två tortyrmoment till varje dag: tandborstningen.
Om hårkamningen är jobbig är det spa jämfört med tandborstningen.
Här snackar vi alltså rena tvångsmetoder, det är hemskt. Jag mår så jävla dåligt av att tvinga min son att borsta tänderna. Det är typ ett trauma varje gång. Jag kan ärligt säga att det inte känns bra.
Därför undrar jag om det verkligen är nödvändigt. Han äter ALDRIG socker. Aldrig. Ingen ketchup, sylt, festis, saft, nada zip zero. Förutom när det är fest, då blir det tårta såklart. Det enda sötsmakande han äter är frukt och bananvälling.
Jag kanske ska skita i denna jävla tandborstning och avsluta/börja dagen i harmoni istället? Eftersom jag är förskollärare har jag sett ganska många småbarn med små bruna tandstumpar. Men vadå, mjölktänderna tappar man ju ändå?
Varken jag eller min man har någonsin haft ett enda hål, så lillen har ju generna på sin sida också.
Är jag en dålig förälder då? Curlar jag honom? Dilemma.
Om nån enda människa läser den här bloggen, säg mig, vad ska en stackars mor göra?
http://svt.se/2.22620/1.2237358/borja_borsta_barnens_tander_tidigt
Lägg barnet i ditt knä, rekommenderar de i artikeln. Har inte Folktandvåden någon slags tvångströja eller spännbänk att hyra ut som alternativ?
Eftersom jag är en svensk mamma gör jag inte som resten av världens mödrar till söner med lockigt hår livet lätt för sig och låter lockarna falla för saxen. Nej, eftersom min sons lockiga, ljusbruna hår är något av ett unikum här i lasseland låter jag det växa.
Typ en gång i veckan är det någon som undrar om det inte är dags att gå till frisören. Men vi står på oss, jag och min man. Som min svärmor säger: pojkens hår är dyrbart i Sverige. Som hans morfar säger: Det finns föräldrar som skulle byta barn med oss för det håret.
Håret måste skötas. Varje dag tortyr och bråk: balsamsprej och borste, annars ser grabben ut som ett penntroll.
Men det är smällar man får ta, vill man att ungen ska va fin får man lida pin helt enkelt.
Men.
Som alla föräldrar har vi två tortyrmoment till varje dag: tandborstningen.
Om hårkamningen är jobbig är det spa jämfört med tandborstningen.
Här snackar vi alltså rena tvångsmetoder, det är hemskt. Jag mår så jävla dåligt av att tvinga min son att borsta tänderna. Det är typ ett trauma varje gång. Jag kan ärligt säga att det inte känns bra.
Därför undrar jag om det verkligen är nödvändigt. Han äter ALDRIG socker. Aldrig. Ingen ketchup, sylt, festis, saft, nada zip zero. Förutom när det är fest, då blir det tårta såklart. Det enda sötsmakande han äter är frukt och bananvälling.
Jag kanske ska skita i denna jävla tandborstning och avsluta/börja dagen i harmoni istället? Eftersom jag är förskollärare har jag sett ganska många småbarn med små bruna tandstumpar. Men vadå, mjölktänderna tappar man ju ändå?
Varken jag eller min man har någonsin haft ett enda hål, så lillen har ju generna på sin sida också.
Är jag en dålig förälder då? Curlar jag honom? Dilemma.
Om nån enda människa läser den här bloggen, säg mig, vad ska en stackars mor göra?
http://svt.se/2.22620/1.2237358/borja_borsta_barnens_tander_tidigt
Lägg barnet i ditt knä, rekommenderar de i artikeln. Har inte Folktandvåden någon slags tvångströja eller spännbänk att hyra ut som alternativ?
Våga vägra svenska språket!
I vår familj har vi mer och mer övergett det svenska språket och gått över till ett annat. Vi har fått många uppmaningar från kloka personer att prata arabiska med lillpaschan (bra att kunna i framtiden, han är ju ändå halvtunisier), men det har inte riktigt fastnat i vardagsvokabulären. Vi har också fått höra att det inte är bra att vi använder vårt nya språk så mycket, särskilt inte när vi pratar med upphovsmannen, eftersom det kan störa hans inlärning av det renläriga, svenska språket, krigarnas och vikingarnas språk!
Det nya språket går inte att häröra till en viss nation, däremot finns en enda upphovsman: Lillpaschan! Det är duktigt, att hitta på ett eget språk när man bara är två år! Såklart att vi också vill prata som han då. Han är ju ett geni!
Språket är ganska okomplicerat, vem som helst kan lära sig. Det är bara att byta ut lite konsonanter. G mot D till exempel. R mot N. Två konsonanter bredvid varandra uttalas med ett sch-ljud. (Snopp= schlopp, prutt= schlupp.)
Språket är så vackert och ligger så bra i munnen att vi vuxna även har börjat använda det sinsemellan, även när inte lillkillen är med.
"Kan du hämta lite dunta till mig?"
"Vi va i parken och dunna."
"Nä, nu är det dags att sova nanny."
"Var är min tojte?"
"Vad gör oa?"
"Fixar du dedong?"
Och sen undrar man varför förhållandet genomgår kriser när man får barn.
(Här var jag nära att klistra in en bild på min son a la "Yearbook yourself". Jag stoppade mig själv i sista sekunden.)
Det nya språket går inte att häröra till en viss nation, däremot finns en enda upphovsman: Lillpaschan! Det är duktigt, att hitta på ett eget språk när man bara är två år! Såklart att vi också vill prata som han då. Han är ju ett geni!
Språket är ganska okomplicerat, vem som helst kan lära sig. Det är bara att byta ut lite konsonanter. G mot D till exempel. R mot N. Två konsonanter bredvid varandra uttalas med ett sch-ljud. (Snopp= schlopp, prutt= schlupp.)
Språket är så vackert och ligger så bra i munnen att vi vuxna även har börjat använda det sinsemellan, även när inte lillkillen är med.
"Kan du hämta lite dunta till mig?"
"Vi va i parken och dunna."
"Nä, nu är det dags att sova nanny."
"Var är min tojte?"
"Vad gör oa?"
"Fixar du dedong?"
Och sen undrar man varför förhållandet genomgår kriser när man får barn.
(Här var jag nära att klistra in en bild på min son a la "Yearbook yourself". Jag stoppade mig själv i sista sekunden.)
Förr i tiden vs. nutidsorientering
Tänk om man vore en gammal man som bara intresserade sig för sina minnen. Vilka skulle man välja att komma ihåg? Vilken tur att man tenderar att bara komma ihåg roliga och bra saker. Annars skulle troligvis mänskligheten lägga sig ner och dö ut. Vem skulle liksom vilja ha fler barn om man kom ihåg hur jävla ont det gjorde och hur jobbigt det var?
Förr i tiden fanns inga problem. Man bara levde, jobbade och gjorde sitt. Ingenting var komplicerat, allt var enkelt och självklart. Allt man gjorde blev rätt. Barnen lyssnade och man köpte hus och bytte bil ofta och inte hamnade man i Lyxfällan för det. Man hade aldrig autogiro och absolut inga avbetalningar. Förr i tiden var cash king.
Förr i tiden, alltså all tid innan typ år 2007, var allt bra. Själv har jag ganska oangenäma minnen av denna tid. Det var typ då man gjorde alla idiotdumma, pinsamma skämsgrejer som man fortfarande får ångest av att tänka på om man vaknar mitt i natten (ca 20 gånger/natt för mig nu för tiden).
Typ: blev för full. Hade för mycket spring i bena. Hade myror i brallorna. Och trumpeten. Brrrrrr....
Vilken tur att det är nutid nu. Och att man är fertil och kärleken hittade mig. Nu får man bara hoppas att inget händer kärleken eller mina barn (tänkbara mardrömsångestscenarion: de blir heroinister, mobbade i skolan, våldtagna, mördade, kränkta, ledsna, slår sig så att det gör ont på riktigt, blir rädda (skrämda av ondskefulla människor).
Då kommer vi till pudelns kärna: vad är värst? Dåtidsångest eller nutidsångest?
Nu är klockan 20:30 så då är det dags för småbarnsföräldrarna att släpa sig upp för trappan och sova nanny.
Undrar vilka bisarra graviddrömmar som står på schemat i natt. Och hur många gånger jag ska upp och kissa. Och hur många gånger min man ska väcka mig för att jag snarkar. Och vilken tid/hur många gånger på natten/i gryningen/på morgonen lillpaschan ska vakna.
Det finns alltid en framtid att vara nyfiken på.
Dåtidsångest.
Nutidsångest.
Dåtidsångest.
Nutidsångest.
Förr i tiden fanns inga problem. Man bara levde, jobbade och gjorde sitt. Ingenting var komplicerat, allt var enkelt och självklart. Allt man gjorde blev rätt. Barnen lyssnade och man köpte hus och bytte bil ofta och inte hamnade man i Lyxfällan för det. Man hade aldrig autogiro och absolut inga avbetalningar. Förr i tiden var cash king.
Förr i tiden, alltså all tid innan typ år 2007, var allt bra. Själv har jag ganska oangenäma minnen av denna tid. Det var typ då man gjorde alla idiotdumma, pinsamma skämsgrejer som man fortfarande får ångest av att tänka på om man vaknar mitt i natten (ca 20 gånger/natt för mig nu för tiden).
Typ: blev för full. Hade för mycket spring i bena. Hade myror i brallorna. Och trumpeten. Brrrrrr....
Vilken tur att det är nutid nu. Och att man är fertil och kärleken hittade mig. Nu får man bara hoppas att inget händer kärleken eller mina barn (tänkbara mardrömsångestscenarion: de blir heroinister, mobbade i skolan, våldtagna, mördade, kränkta, ledsna, slår sig så att det gör ont på riktigt, blir rädda (skrämda av ondskefulla människor).
Då kommer vi till pudelns kärna: vad är värst? Dåtidsångest eller nutidsångest?
Nu är klockan 20:30 så då är det dags för småbarnsföräldrarna att släpa sig upp för trappan och sova nanny.
Undrar vilka bisarra graviddrömmar som står på schemat i natt. Och hur många gånger jag ska upp och kissa. Och hur många gånger min man ska väcka mig för att jag snarkar. Och vilken tid/hur många gånger på natten/i gryningen/på morgonen lillpaschan ska vakna.
Det finns alltid en framtid att vara nyfiken på.
Dåtidsångest.
Nutidsångest.
Dåtidsångest.
Nutidsångest.
Den glömda graviditeten
Kameran är spårlöst försvunnen. Minneskortet är uttaget, fodralet ligger där det ska, men själva kameran är borta. Mycket mystiskt. Antagligen har lillpaschan kastat kameran bakom soffan, där den nu ligger med strumpor, bilar, gurkbitar och diverse annat. Pallar inte flytta soffhelvetet heller. Den är ju så tung. Och jag är ju gravid.
Förra graviditeten dokumenterades minutiöst. Varje månad en ny profilbild. Under den graviditeten var jag söt, och jobbade nästan heltid hela perioden! Och vi hade tid att tänka på vårt kommande barn. Tid att längta och fantisera. Tid att dokumentera. Framförallt hade vi ju en kamera.
Egentligen bra att den är borta. Finns några bildbevis från månad sex men annars inga. Tack och lov. Denna gång är det ingen vacker och lycklig havande kvinna som stolt böljar fram med magen i vädret.
Snarare en värkbruten, trött, förbannad 93-kiloskoloss. Fyra veckor kvar. Minst. Ettan var tio dagar sen.
När jag sitter ser jag ut som en gorillahona. Mitt hår påminner om manen på en shetlandsponny. Jag har babianarsle (fram o bak). Att jag dessutom är för fet för att ta bort hår förstärker bara ap/grottlooken. Inga snygga mammakläder heller, Försäkringskassan blåste mig på sjukpengen så inga flos till shopping.
Just det! Som ett litet komplement till zoostilen har jag en karta över Amazonas flodsystem fast i lila på magen! Var inte lika flitig med cocoabutter den här gången.
Innan kameran försvann hann vi ta en bild på mig (t.v) med min kompis.
Månad 6 cirka. Nej, det är ingen tvillinggraviditet.
Förra graviditeten dokumenterades minutiöst. Varje månad en ny profilbild. Under den graviditeten var jag söt, och jobbade nästan heltid hela perioden! Och vi hade tid att tänka på vårt kommande barn. Tid att längta och fantisera. Tid att dokumentera. Framförallt hade vi ju en kamera.
Egentligen bra att den är borta. Finns några bildbevis från månad sex men annars inga. Tack och lov. Denna gång är det ingen vacker och lycklig havande kvinna som stolt böljar fram med magen i vädret.
Snarare en värkbruten, trött, förbannad 93-kiloskoloss. Fyra veckor kvar. Minst. Ettan var tio dagar sen.
När jag sitter ser jag ut som en gorillahona. Mitt hår påminner om manen på en shetlandsponny. Jag har babianarsle (fram o bak). Att jag dessutom är för fet för att ta bort hår förstärker bara ap/grottlooken. Inga snygga mammakläder heller, Försäkringskassan blåste mig på sjukpengen så inga flos till shopping.
Just det! Som ett litet komplement till zoostilen har jag en karta över Amazonas flodsystem fast i lila på magen! Var inte lika flitig med cocoabutter den här gången.
Innan kameran försvann hann vi ta en bild på mig (t.v) med min kompis.
Månad 6 cirka. Nej, det är ingen tvillinggraviditet.
Problems
I natt drömde jag om Farmville. Hela dagen igår, samma visa i huvet: "Mu bä dubbelkvack dubbelkvack, om du har fått en svacka, mu bä dubbelkvack dubbelkvack, det är dags att börja snacka!" Nån som har numret till Hannas hjälplinje? Jag har inte tangenterna "mu", "bä" och "kvack" på min telefon.
Karmat drabbar alla
Jag är gravid och sjukskriven sedan maj.
En utsänd korrespondent från min gamla arbetsplats har avslöjat att en där snackar skit om mig. Personen har sagt att det är märkligt att jag kan träna när jag är sjukskriven. Personen är en man. Du vet vem du är. Jag säger bara en sak till dig: det var inte snällt.
Jag tror på karma, what goes around comes around. Alla dina goda gärningar kommer tillbaka till dig. Dina onda med såklart. Hoppas karmat slår tillbaka dubbelt mot den här skitsnackaren och missunnaren.
Jag har gjort mycket mycket dumt i mitt liv. Men jag har aldrig skadat någon som inte förtjänat det. Bara krossat några hjärtan, förlåt för det, jag hade verkligen kunnat sköta det snyggare.
Men å andra sidan har jag fått mitt eget hjärta krossat med så det går ut på ett.
Jag har varit dum mot mamma med. Det kommer karma aldrig att kunna reparera.
Hoppas bara att karmat skonar små barn, särskilt mina. Igår spottade storisen mat på en kompis på dagis vid mellanmålet. I natt ramlade han ur sängen. Men det var jag som låg vaken mellan 2 och 4 och hade ont i ryggen och kunde inte andas (ReNÄSsans är utan sans) och grubblande.
Måste börja äta mina nannytabletter igen. Måste sova.
