Rasistgranne
Veckans bild
Kolla lillpaschan, att dedonga är så gosigt stt ögonen går i kors! Veckans skönaste bild, lätt.
Jaha
Och i detta skall man alltså tillreda en måltid värdig en kung, tjena.
Ok vänta, spegelfejs nu!
Jag tror jag minns hur man gör. Eh, men vänta här nu, spegeln ljuger dedongen suger! Påsar under ögonen kan man inte spegla bort. Har det dedongats hela natten ser man ut därefter. Alltid.
Typiskt svenskt
Färgade mitt hår med henna igår. Resultat: Pippi på Red light district aka Pippa Långstund. Som att inte detta vire bisarrt nog, när jag lämnar lillpaschan på förskolan är det INGEN som kommenterar min nya hårfärg fastän att den är helt galen. Snacka om kejsarens nya kläder. Eller den beryktade elefanten i vardagsrummet.
Nämen där ser man!
Hur jävla koolt är då inte detta? Ett dedongträd! Måste ju införskaffas! Undrar om de går att köpa på willys?
Gullefjäril
Jag sa ju att jag skulle fota alla fina fjärilar!
Lite lycka
Vi hittar en turkos fjäril, i Viksjö! Karibien möter suedi-land. Nu ska vi fota alla fjärilar vi ser.
En kvinna skapar kö på Hummelmoravägen för att jag och lillpaschan ska kunna gå över med våra vagnar. Tyvärr köpte inte andra filen initiativet så det sket sig i varje fall. Men karma utlovas till dig, kvinna i silverpolo!
En besatthet
Mama dedong har blivit besatt av trädgården. Barnen suger dedong som aldrig förr- mamman har inte tid att laga mat; lupinerna behöver också en mamma. Storpashan suger på öl, snart är det sommar!
En dag som aldrig tycks ta slut
En summering av en dag i Lizas liv.
02:40 ca. Bebis äter mat (amning alltså för de som inte fattat det).
Somnar om.
03:? 2,5-åring kommer in i sovrummet och tar plats mellan m o p.
Somnar om.
04:30 Bebis äter mat.
Somnar om.
04:45 Maken går upp.
Somnar om.
05:20 Maken kommer in med en flaska dedong till lillpaschan.
Somnar om.
07:20 Lillpaschan vaknar, dricker dedong, vill omedelbart pussa, krama, hoppa, på dra i bebis. Kalabalik följer, ingen blev skadad. Bebis vaknar och vill äta. Lillpaschan vill också ha tutte, tränger sig emellan.
Lillpashan går och hämtar sin djurkorg. Vill visa bebis djuren, alltså köra upp dem i bebis ansikte. Jag räknar till tio, orkar inte bli förbannad nu. Försöker byta bebis blöja och klä på honom (har varit smart och hämtar fram kläder dagen innan, så det momentet är i varje fall bortransonerat). Lillpashan hoppar i sängen, går inte att stoppa, är farligt nära bebisen flera gånger.
Jag flippar och slänger nästan bokstavligt talat in honom i hans rum. Han grinar. Jag mår skit och känner mig oändligt ledsen och ensam, vill bara krama bebisen för att han är så liten och utsatt och samtidigt ge lillpaschan en björnkram och jättepuss som är så full av mammakärlek och berusande mammadoft att han blir hypnotiserad och LUGN.
Sätter på bebis overall och stoppar ner honom i åkkorgen.
07:40 Vi ska vara på dagis om tjugo minuter. Stänger in bebis i sovrummet och går in med lillpaschan i hans rum. Sätter mig på golvet för att klä på honom. Han springer runt runt mig på mattan och när jag äntligen lyckats fånga in honom slår han mig i ansiktet, skrattar skrattar hela tiden. Det gör ont när han slår mig, jag är astrött och stressad, förker säga nej som en normal mamma men flippar såklart till slut. Nej, jag slår inte honom men skulle vilja ge honom ett rejält kokstryk för att han slår mig och inte lyssnar. Får på honom klädern, sätter mig och sjunker ihop. Alla hemska tankar om att slåss pyser ut. Nej jag vill inte slå mina barn. Jag vill att mina barn ska vara trygga och lugna och glada. Men jag blir så jävla trött och stressad och ledsen och allt. Tar ut ilskan på Järfälla fittkommun istället och tänker på att de är kvinno- och barnfientliga som tvingar oss till denna jävla idiotiska idén om att man ska få ha sitt stora barn på förskolan bara 15 timmar i veckan om man är föräldraledig med bebis. Dessutom får förskolan själva bestämma tiderna, i detta fall 8-14 måndag till onsdag. Jävla skit varje morgon.
07:50 Klär på mig själv.
07:55 Tar lillpaschan och bebis i korg (nu alldeles för varm) och går ner för att påbörja rond 2: ytterkläderna. Gömmer bebis med korg i vardagsrummet så att lillpaschan inte ska springa dit och "pussas" hela tiden. Klär på lillpaschan, han slår mig i ansiktet och skrattar hela tiden samt kastar sig mot garderobsspegeldörrarna så att det låter förjävligt och jag ser framför mig ett regn av spegelglas över mitt barn. Jag räknar till 10 och försöker vara normal och sansad. Väl påklädd skickar jag ut honom och klär på mig själv.
08:05 Barnen är i vagnen och vi är på väg till dagis. Vad skönt det är att promenera dit en vacker höstmorgon. Kallt men skönt. Bebis sover och lillpaschan är fastspänd och vi pratar om allt vi ser på vägen. Det är fint och bra.
08:40 Har klätt av, lämnat, pratat med personalen, vinkat och är på väg hem. Tack gode Gud för dagis, LillP älskar dagis.
09:00 Hemma, klär av oss, ammar bebis. Lägger honom i vagnen och lagar mat. Lullar bebisen i vagen samtidigt, han kan inte somna. När han somnat äter, plockar undan, diskar, fixar jag i köket. Fixar med papper och telefonsamtal som behöver ringas, administrativa grejer. Gör kaffe och dricker, äntligen!
11:00 Nu är allt klart, går upp med bebisen till övervåningen. Tar bort bebisens kräkiga och kissiga lakan, byter till nya. Lägger in en maskin tvätt. Ammar bebisen, lägger honom i hans säng. Han ligger och gnyr lite, sen somnar han tack och lov. Duschar. Borstar tänderna.
Går in till bebisen som vaknar, ammar honom, masserar honom med olja, byter på honom, sätter på rena kläder (kräkbebis).
Tittar på tv i sängen, umgås med bebis.
12:30 Viker och lägger in ren tvätt. Hänger tvätten som är klar. Fixar lite på övervångingen, tar fram vinterkläder, lägger undan kläder som blivit för små.
Ammar bebisen, byter på honom igen.
13:30 Klär på oss, går till dagis.
14:00 Hämtar lillpaschan. Blir lite putt när jag får veta att han knuffat de andra barnen på dagis men eftersom min son i övrigt är perfekt så bjussar vi på det.
15:00 Hemma. Nu följer lite kaos. Vet ej riktigt vad som händer här, men ingen blir skadad som tur är. Edvard Griegs "Skriket" i ultrarapid. Min man ringer hela tiden och säger att han älskar mig och att jag är världens snyggaste människa. LillP försöker kasta saker på bebisen. Jag förbereder middagen.
16:30 Min man kommer hem och säger att han älskar mig och pussar mig trettio gånger rakt på munnen. Han säger att han beundrar mig som klarar av att handskas med de två minstingarna helt själv hela dagarna. Vi har det så fint varje dag hela livet jag och min perfekta man.
17:00 Jag lagar mat, LillP sysselsätter sig med att hjälpa mig. Han vill helst vara vid diskhon, det kan han glömma. Han trotsar, jag försöker behålla lugnet medan jag lagar mat. Vill ha mysigt nu.
18:00 Vi äter. LillP kastar mat, trotsar och är jätteduktig växelvis. Bebis sover i vagnen.
18:30 Maken städar efter maten, jag, Lillpaschan och bebis går till soffan, jag ammar bebis, lillP försöker sparka och slå honom samt amma själv. Maken kommer med dedong, lillP dricker den och kollar på Bollibompa.
19:00 Jag och LillP borstar tänderna (funkar jättebra nu tack vare eltandborste och tandborstsången) säger godnatt till pappa och går upp. På med pyamas och sova nanny. LillP vill lyssna på Pettson eller Pippi. Vi lyssnar och han är vild och kommer inte till ro. Jag försöker få LillP att somna utan att jag sitter bredvid och går ut och fixar med tvätten eller gör i ordning inför natten med bebis. Han kommer ut några gånger men till slut somnar han.
20:00 Jag går ner igen och tittar på TV, äter chips, glass, godis, ost eller annat onyttigt och ammar. Hetsäter apelsiner.
21:00 Vi går upp och lägger oss. Ammar bebis och läser samtidigt.
23:00 Bebis somnat, jag somnar.
Slut på dagen, morsning korsning!
Kram och puss alla storebror
Cirkus Dedong på världsturné
Ett kärt återseende?
Nu har en balans börjat skapas och jag kan sitta vid datorn medan babyn sover i sin vagn. Det är ingen klyscha att andra barnet är enklare än det första.
Jag försöker komma på vad jag ska skriva om. Jag har en massa trådar i huvudet, men inget som är tillräckligt intressant för att det ska engagera mig till skriv-diarré-fasen.
Orkar inte mala på om mammalivet, jag är inte den första som fått barn och inte den sista. Min svägeska har fyra och min svärmor hade sex (och fick sex barn, hahahahaha, fattar ni, fattar ni?). Inte så mycket att orda om.
Inget på TV har varit upprörande heller den sista tiden.
Antar att jag är så upptagen med baby baby baby barn barn barn man att jag inte orkar bry mig om något annat och så ska det väl vara också.
Vilket omedelbart får mig att gå igång på HUR man kan ha ett liv/intressen vid sidan av familjen. Jag tycker att det är jättebra och härligt för dem som har det, men HUR får man till det rent praktiskt? Nej det är helt jäkla obegripligt.
Typ tjejerna som är med i Mama (som jag för övrigt ska sluta prenumerera på omedelbart, jag får ÅNGEST) som typ har snygga kläder, fina kroppar, snygga frisyrer (!). Men de kanske inte ammar? Amningen kan man ju ta till som ursäkt för det mesta. ("Nej älskling, jag kan inte göra det och det, ser du inte att jag ammar!")
Ja herreminskapare. Inte blev det mycket av det här. Men ett litet livstecken är väl i varje fall bättre än inget. Man får tacka för det man får och hålla käften sen.
Nu ska jag fixa minipaschans babyalbum.
Cirkusen är i stan!
Förr i tiden, innan det ansågs omoraliskt att göra underhållning över folks handikapp, kunde man gå på cirkus och betala för att beskåda och roas av människor med olika fysiska och psykiska handikapp.
Till exempel folk som hade Down syndrom, saknade armar eller ben, hade ansiktsmissbildningar osv. Kolla in
http://www.phreeque.com/ till exempel, ett jätteintressant historiskt perspektiv på den tiden människosyn.
Idag är det bättre, för dels behöver man inte gå på någon cirkus, och dels behöver man inte betala!
Skillnaden är att idag beskådar vi inte folks fysiska handikapp. Jo typ lite försiktigt, men då är det oftast ur ett medicinskt perspektiv, till exempel operationsprogram och tjockisprogram. Man sitter inte och skrattar åt dumheterna, utan fascineras snarare åt att problemen faktiskt går att lösa.
Det är folks PSYKISKA handikapp som roar idag. Man gör underhållning av att filma, producera och sända konsekvenserna av de sociala begränsningar som ett psykiskt handikapp medför: man klarar inte av att sköta en ekonomi. Man kan inte ta hand om sina barn. Man kan inte leva i ett förhållande. Man har inga sunda referensramar. Man lever i en annan verklighet. Som Alexander Bard sa: "Mitt jobb är att ändra deras verklighetsuppfattning!". Kanske han har rätt i vissa fall, men i vissa fall går det tyvärr inte.
Jag vet ingenting om psykiska handikapp mer än den specialpedagogik jag läst när jag pluggade till lärare, men man behöver inte vara psykiater eller läkare för att inse att vissa av de deltagare som förekommer på t ex Idol, Lyxfällan, Arga snickaren och så vidare för att inse att vissa är, vad säger man 2011, eh... utvecklingsstörda? De är i varje fall inte normalstörda.
I de senaste avsnittet av Arga snickaren (http://www.kanal5play.se/program/play/argasnickaren-s06e01) och Lyxfällan (http://www.tv3play.se/play/251601/?autostart=true) får jag känslan av att parkonstellationerna består av en person med ett medfött handikapp (kvinnorna) och en med psykisk sjukdom (mannen). Denna kombination skaffar sedan barn. Det känns ju otroligt tryggt. Undrar om soc ingriper när de ser dessa program?
För några år sedan debatterades det i Danmark om man skulle hjälpa utvecklingstörda par att skaffa barn. Det blev ju såklart ramaskri, men vad är egentligen skillnaden. Vissa handikapp syns inte på utseendet, man påverkar livet och föräldraskapet. Hur lever barnen i dessa förhållanden? I senaste avsnittet av Arga snickaren har familjen varken varmvatten, tvättmöjligheter eller dusch. Den här familjen väljer att ha det så. Eller gör de verkligen det? Har de förutsättningar att göra rätt val för sina barn?
Nej, jag är inte för tvångssterilisering eller något sånt galet. Men en reaktion? Familjerna har ändå valt att gå ut i TV med sin situation (Eller valt. Återigen, finns förutsättningarna för ett korrekt val?)
För deltagarna i dåtidens freakshows fanns det MÖJLIGHETER. Man gjorde karriärer, blev kändisar. Blev de utnyttjade? De flesta av deltagarna var fysiskt handikappade men hade full mental kapacitet.
Grace McDaniels aka "The mule-faced women":s karriär startade med ett deltagande i en tävling vars syfte var att utse den FULASTE kvinnan!
Otis Jordan, aka "Otis the Frog Boy" (1926-1990) (http://www.phreeque.com/otis_jordan.html), uttryckte det såhär:
"I can't understand it. How can she say I'm being taken advantage of? Hell, what does she want for me - to be on welfare?" när en kvinnlig journalist ställde frågan.
Men Otis var uppenbarligen skärpt. Han kunde ta hand om sig själv, försörjde sig utifrån sina och samhällets förutsättningar, var stolt och tog livet för vad det var.
Men har man ett mentalt handikapp har man inte de möjligheterna. Då blir man verkligen beronde av att andra ska SE och ingripa. Nu verkar det ju inte som om att någon inom omsorgen eller de sociala nätverken en småbarnsfamilj befinner sig i, har hjälp familjerna. Jag som arbetar inom barnomsorgen vet att de flesta inom vår bransch, till exempel, märker ganska omgående om det är något som inte stämmer, om alla bestick inte riktigt ligger där de ska i lådan så att säga. På ett eller annat sätt.
"To be on welfare" är tydligen inte ett alternativ. Istället kontaktar man någon av TV-kanalerna som kommer hem till dig, styr upp, fixar mat, lagar ditt obeboeliga hus, fixar ett nytt hus och så vidare.
Jag, som tittare tycker att det är skitkul och intressant. Jag älskar de här programmen, det har jag inga problem att erkänna. Och kanalerna älskar freaksen, de måste ju dra in enorma reklampengar med tanke på tittarsiffrorna. Som kompensation får deltagarna ett nytt kök eller en semsterresa eller en uppsättning med cyklar till hela familjen.
Men vad händer sedan? Vad händer med familjernas sociala situation, barnen vars livssitaution har kablats ut för allmän beskådan och alltid kommer att kunna beskådas av vem som helst, när som helst, på Play-kanalerna.
Då så, that´s it från moralkärringen den här gången!
PS. Nästa gång har jag troligvis en unge till på armen. Så vi får se om det blir en nästa gång. Det beror på ungen. Är det en skrikrackare får vi se om jag orkar. Min tvååring är galen just nu. Livet är som det är liksom.
Sådan hund, sådan... eh... herre?
När jag vaknar på natten och inte kan somna om brukar jag ligga och lösa världsproblemen och hitta svaren på allt som ingen annan tänker på eller ens lägger märke till.
Det är därför den här bloggen finns. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg.
Jag har haft lite att göra de senaste dagarna, ett privat projekt i medmänsklighetens och solidaritetets tecken. Ett projekt som kanske aldrig hade behövt sättas igång om vi inte hade haft en regering som motarbetar just medmänsklighet och solidaritet.
Men nu är jag inne på sidospår igen. Till min fantastiska TEORI.
Man kan lätt analysera ett områdes mänskliga befolkning genom att studera vilka HUNDAR som bor där. Japp, det är ett vattentätt test som man kan ta till om man till exempel - mot all förmodan - skulle råka få ett förstahandskontrakt i en avlägsen förort där man aldrig satt sin fot förut. Kolla in hundarna - och du får reda på en hel del om deras ägare.
Min hypotes:
Exempel 1: i Hallonbergen, där vi bodde först. Den dominerande hundrasen var ingen hundras utan snarare flera - blandraser med andra ord. Jag tror inte att det finns en enda renrasig hund i Hallonbergen.
Ja, förutom tokkärringarna med samojederna (6 st) och nakenhundarna (5 st) - två extremer i avseendena hundras (naken respekrive polarpäls), antal och troligvis en del annat med. (Hur lever en person som delar en trea med sex polarhundar?)
En talrikt förekommande blandras var den så kallade pitbullen. Nu talar vi inte om rasen American Pitbull, USAs nationalras, utan bastarden "svensk pitbull". Förfinar man linjerna (inavel) lite kanske den kommer att godkännas som ras, det vore kul.
En "svensk pitbull" består av någon av följande raser: amstaff eller engelsk staff blandat med valfri bull-aktig ras med kort knubbig nos (rottweiler, bulldog, boxer osv). Blanda fritt, strunta i dåliga gener till exempel hudproblem eller dåliga nerver, få en kull på tio valpar. Säljes i kartong i Hallonbergen centrum för tvåtusen spänn styck. Grattis, du är pitbulluppfödare. Med riktig tur och skicklighet kan du avla fram en så kallad "red nose" - en hund med rosa nos. Då kan du säkert få femtusen för den!
Sälj till killar och tjejer med Adidasbyxor, ej över tjugo år. Ingen reklamationsrätt. När deras mammor upptäcker att de har köpt en hund som kommer att slicka på deras porslin (HARAM!) och håra ner mattorna får jycken flytta hem till en mindre nogräknad polare. Besök hunden en gång om dan och gå en sväng runt gården. Gå ner till rastgården och låt jycken slita i ett gammalt däck. Ta en sväng ner till centrum. Försök att anamma en attityd som inte avslöjar att det är hunden som totalt dominerar promenaden. Svårt eftersom kopplet troligtvis är spänt som en fiolsträng och hunden har allvarliga andningsproblem pga tillfällig strypning samt att den gör utfall mot allt som rör sig. Särskilt svårt om du opererar i stövlar med stilettklack och stuprörsjeans i tumstorlek 25.
Livslängden för sub-rasen "svensk pitbull" är ca tre år. Sedan blir det raka vägen till veterinären.
Exempel 2: Bromsten, det lilla söta villaområdet där jag är uppväxt. Här finns bara stora hundar av typen bruks: labradorer, retrievers, schäfrar. Detta beror troligtvis på att de flesta bor i hus.
Två tokkärringar med för många hundar bor här med såklart, det måste alltid finnas någon.
De flesta hundägarna här är sportiga damer i övre medelåldern. Antingen kompenserar de att barnen blivit stora med en hund eller så är hunden helt enkelt arvegods. Min mammas hund till exempel, fina Aicha, genomlevde sina första år bland sina gelikar blandraserna i Hallonbergen men avancerade sedan till Bromsten och blev katten bland hermelinerna. Det vill säga, hon går inte fot, försöker att jaga och döda varneda vilda djur hon ser inklusive katter och drar omkull lilla mamma i tid och otid. Men andra ord skiljer hon sig ganska markant från de väluppfostrade labradorerna. Mamma demonstrerar med oändligt tålamod och en happy-go-luckyattityd att man i Bromsten inte behöver stajla med hunden. Där kan man va sig själv, slappna av och NJUTA av hundpromenaden. Även om mamma brottas med oändlig ångest varje gång Aicha har brottat ner någon av de väluppfostrade grannhundarna och skrämt skiten ur ägaren och därigenom orsakat osämja i idyllen.
Aicha, som tidigare var Hallonbergens skräck (pittbullarna hade inte ens chans när Aicha var lös nere i garaget), för nu en lugn tillvaro som receptionist på pappas lilla hemmaföretag. Hon ligger nere på dörrmattan och tar emot besökare som inte kommer. Ibland skäller hon när brevbärare och leverantörer kommer. Ibland inte. Aicha jobbar mot Frolic, kanske därav det bristande engagemanget.
Som tur är delar Aicha titeln "Bromstens okuvade blandras" men grannhundarna Nalle och Skruven. Skruven ser ut som fan men är Aichas vän. Familjen som äger Nalle och Skruven (eller var det Muttern?) har ett minst sagt avslappnat förhållande till sina hundar. N och S är ungefär den tionde omgången skitfula blandrashundar och lever sitt liv på tomten eller gatan utanför huset. Mamma hävdar att detta beror på att ägarna är romer. Såna politiskt inkorrekta åsikter hyser inte jag, så klart, men jag har i färskt minne ett antal gatlopp längsmed Alvägen med Skruven årgång 89. Han hetter Bobby och var inte lika snäll som Skruven. Aicha, Skruven och Nalle bidrar med ett trevligt avbrott mot alla väst-hundar.
I Bromstens getto, Erik tegels väg med omnejd, där hyreslägenheterna ligger, bor alla småhundar. Det är bara gamla kärringar som äger dem.
Exempel 3: Golden retriever-land. Här bor vi nu. Viksjö. Järvafältets representant för svennighet och lassetyper. ALLA här äger en golden retriever. ALLA här har två blonda barn. ALLA bor i radhus. Vi bor i ett radhusgetto - hela Viksjö byggdes på samma gång. Som ett miljonprojekt typ fast för svempa svensson. Fast då var det ju i och för sig andra tider. Då behövde man inte ha en årsinkomst på 600 000 och galet med cash på banken för att bo i hus (Jag menar, hallå, hur många barnskötare och busschaufförer har råd att köpa kåk nowadays? Nä, exakt.)
Sidospår igen. Golden retriverland alltså.
Jag överdriver inte nu, men vart man än vänder sin näsa i Viksjö ser man en Golden Retriver. Varför? Var kommer dem ifrån? Varför i denna mängd?
Finns det en motsvarighet till pitbullförsäjaren i exempel ett som hänger nere vid Ica Viksjö och säljer goldenvalpar ur bakluckan på Volvo XC 90:n? Som jag har missat (tur det, annars hade man väl stått här med en goldenvalp som hårar, pissar ner huset, biter sönder barnens leksaker, gravidtokig som man är). Eller säljer de valpar backstage i zooaffären i centrum? Ingen vet, men detta måste redas ut.
Och varför Golden retriver? "De är så TREVLIGA. Och BARNVÄNLIGA." Inga hundar är barnvänliga. Inga djur alls. Är det några barn de är vänliga mot är det sina egna barn. Och den sortens vänlighet uppskattas ofta inte av människoföräldrar. Därav att Aicha fick flytta till mamma när det blev bulle på jäsning här i ugnen.
Dåså, analys slutförd. Vad drar vi då för slutsatser av detta? Jag, det får du som läsare själv avgöra. Jag har av en läsare blivit kritiserad för att jag skriver för långt, så nu avslutar jag med en liten bild på Aicha med barn. Trevligt värre.
I reminisce
Men 90-talet var den tiden då man började skolan, skulle klara sig själv (med varierande resultat) och blev ett föremål för bedöming av olika personer och det var då man insåg att man är inte bra som man bara är. Man måste ANPASSA sig efter någon annans värderingar och åsikter om hur man skulle vara som människa. Hur man skulle prata och när, vilka saker och kläder man skulle ha, hur man skulle se, hur ens kropp skulle se ut och fungera. Hur ens hjärna skulle fungera.
Man var inte längre inlindad i en kokong av trygghet och oviss om att saker och ting var annorlunda, att du skulle vara annorlunda än vad du var. Alla älskade dig ändå. Mamma och pappa, dagisfröknarna, mormor, vänner till familjen. De vuxna, som du alltid hade bakom, framför och runt dig. Som tröstade när du var ledsen, oavsett varför du var ledsen. Det fanns alltid flera att välja på, alltid någon som kunde lotsa in dig i värmen igen.
De vuxna, som fanns som en mjuk barriär mot resten av världen. Det gjorde ingenting att det blev knas med kompisarna eller att någon var dum eller läskig, för det var ändå de vuxna som gällde.
I skolans värld fanns det en (1) vuxen. Henne skulle jag dela med 29 andra barn, varav 75 % var främlingar för mig. Fröken var också en främling. Hon kramades inte, tröstade inte, kände inte mig, visste ingenting om mig. Hennes uppgift var att bedöma mig utefter ett antal kriterier, oklart vem som hade satt upp dem. Det vra antagligen en blanding av något slags styrdokument och hennes egna värderingar som hon skapat efter ett 150-årigt yrkesliv som underbetald lärare. (Jävla kärring var hon.)
På rasterna fanns ingen vuxen alls, bara någon annan fröken på andra sidan skolgården (som var lika vidsträckt som Sahara ungefär) som inte heller såg, visste eller hade tid att engagera sig i vad som hände.
Jag blev aldrig mobbad i skolan, tack och lov, men jag känner djup empati för de barnen som blir lämnade åt sitt öde där.
Och för övrigt åt de små barnen på förskolan som blir hänvisade till tre vuxna tillsammans med 15 andra blöjbarn. Tack gode Gud att lillpaschan fick plats på Rosa Tornet, i barngruppen med bara 9 barn och Annika och Karin.
Det kanske är därför jag har brottats med så mycket mammaångest, jag minns hur det var att vara liten.
Hur som helst, efter ett tag vande man sig vid att bli bedömd och fann sina egna villkor för bedömningen. Man lärde sig att skita i och att gå sin egen väg. För att det var ändå ingen idé att försöka göra alla nöjda. Jag är inte skapt efter den mall som gällde för små tjejer på 90-talet, så är det bara och det insåg jag till slut.
Efter några sockersöta år med Date-parfym, FRIDA, Vecko-Revyn, Absolute Music, Vällingby Centrum, Ace of Base, eurodisco och sova-över, innan man blev tonåring men inte längre var en liten pluttiflicka, började jag högstadiet. Detta var pre-Ricki Lake .
Trots att mamma köpte Levisjeans, Filaskor och Championtröja kändes det inte bra. Jag kände inte att jag kunde ta den platsen som min person krävde. Jag passade inte in och kunde inte anpassa mig. Kan inte nu heller.
Jag blev punkare! Jag var kompis med alla och ingen, men jag var i varje fall inte osynlig.
Jag hade egna, äldre, trasiga kompisar från de södra förorterna. Jag var rebell och upprorisk som fan. Jag hittade på en massa sattyg men förstörde inte (bara lite) och var inte taskig mot någon (och om jag var det så är det inte bra).
Jag hade ett spännande, farligt liv, skolan var bara en förvaringsplats dagtid. Som ett slags dagis fast med tvång.
Jag gjorde mitt bästa för att uthärda, hittade på saker för att det skulle bli kul. Snodde cigg av farsan, blev livrädd när den enda läraren som jag hade en relation till hotade att skvallra.
Åren 1996-2006 är de sämsta i mitt liv. Finns inga positiva minnen därifrån, bara en massa spring i ett ekorrhjul. Jag köpte en hund, fina Aicha, hon är det enda positiva som hände under den här perioden.
Annars bara destruktivitet. Jag gick fram som en trimmad bulldozer, körde över allt och alla, sket i allt, ville bara vidare och ut. Kunde inte stanna. Tillhörde ingen och kunde inte tillhöra någon.
I januari 2007 träffade jag min man. Något hände, han gjorde någonting med mig. Han lät mig tillhöra honom och han tillhörde mig till hundra procent. Jag kände instinktivt, från vårt första möte, att jag kunde lita på honom och att han skulle kämpa för mig. Han gav mig allt jag ville ha, men jag kunde aldrig sätta mig på honom eller köra över honom. Hans temperament skrämde mig, satte mig på plats. Han var så lik pappa.
Man måste tillhöra någon, det hör till människans natur. Man kan inte bara flacka runt och hänga runt, då söker man sig automatiskt till andra tryggheter. Har man ingen tillhörighet måste man ha en snuttefilt.
Jag tillhör min familj, min man, mitt (mina snart) barn, min mamma och pappa, min mans familj. Jag kan inte göra någonting som inte skulle accepteras av min tillhörighet och vill inte göra det heller. Jag är gärna till lags om jag får kärlek och trygghet tillbaka. Hemma med familjen är jag ingen rebell, utan anpassar mig, för jag får ändå det jag vill ha. Utanför flocken blir jag punkare igen, kan inte anpassa mig till andras värderingar, till att andra ska sätta upp reglerna för hur jag ska vara och fungera.
Ett problem, visst. Jag har många konflikter på mitt samvete. Men ingen jävel får sätta sig på mig eller någon annan, inga mobbartyper eller låstaschefer ska komma till mig och diktera villkoren. Sån är jag på gott och på ont, och jag hoppas att min son blir så med.
Visst, det kostar mycket att köra sitt eget race, du får bekosta soppan själv och pajar bilen har du ingen som hjälper dig att laga den.
Men så länge man har tryggheten i sin lilla familj tar man sig hem ändå på något sätt.
